Anna Dahlberg: Unison gäspning om migrationsmiljarder

Detta är en av åtta essäer om journalistik om migration. Du hittar alla åtta här!

 

Det är en varm augustidag 2014 och jag sitter med några journalister runt ett bord på Östermalm. Vi har valt ett oansenligt lunchhak indränkt i currydoft eftersom vi ska diskutera ett känsligt ämne – migrationsfrågan. Hur kommer det sig, undrar jag, att den stora ödesfrågan för Sverige är helt frånvarande i valrörelsen och i den mediala rapporteringen?

Några veckor tidigare hade Migrationsverket släppt en prognos om ett historiskt högt flyktingmottagande till Sverige. Men medierna svarade med en unison gäspning. I Dagens Nyheter renderade prognosen bara en notis bestående av två meningar.

Det blir en ledarskribent – Sanna Rayman på Svenska Dagbladet – som kommer med nyheten att Migrationsverket begär 48 miljarder kronor extra för de kommande åren. Ingen annan journalist hade ansett det mödan värt att granska siffrorna i prognosen. Sedan förändras plötsligt allt. Den 16 augusti hål ler Fredrik Reinfeldt sitt historiska sommartal om att vi måste öppna våra hjärtan. Flyktingfrågan gör en dramatisk entré i såväl valrörelsen som i mediernas rapportering.

Man kan se detta som ett första uppvaknande. Men mycket av analyserna i medierna cirklar alltjämt kring det politiska spelet. Vem försöker vinna på att dra fram flyktingkortet? Och hur anpassar sig de andra partierna till Sverigedemokraternas framgångar?

Den mediala diskursen fortsätter sedan att vila på grundantagandet att flyktingmottagande inte bara är moraliskt rätt, utan samhällsekonomiskt lönsamt. Ett typexempel är Dagens Nyheters rubrik ”Invandringens vinst: 900 miljarder”, där tidningen okritiskt refererar en studie från tankesmedjan Arena Idé (DN 1/7 2015). Att seriös forskning har kommit fram till att flyktingmottagandet till Sverige tvärtom är en kostnad ignoreras.

Engagemanget når sin klimax under flyktingkrisens första skede i augusti och september 2015. Dagens Nyheter iscensätter ett upprop under hashtaggen #jagdelar och förvandlar under en kort tid hela tidningen till ett slags kampanjorgan. Tidningens chefredaktör går till storms mot ”flyktingspöket” som går genom debatten och drar paralleller till radioprogrammets Hassans busringningar om risken för 10 000 tyska bögar om vi går med i EU (DN 30/8 2015).

Men Dagens Nyheter är långt ifrån ensamt. Alla stora medier förvandlar sig till aktivister i olika hög grad. SVT blandar granskande journalistik med hjälpinsamlingar i samband med storsatsningen ”Extra: Flyktingkrisen”. Den 29 september direktsänder SVT artistgalan ”Hela Sverige skramlar”, som blir en politisk manifestation för öppna gränser.

Två månader senare håller S-MP-regeringen en presskonferens där statsminister Stefan Löfven förklarar att läget har blivit ohållbart. Regeringen tänker införa ID-kontroller och anpassa svensk lagstiftning till EU:s miniminivå.

Det blir det andra uppvaknandet för svenska medier. Tillsammans med händelserna under nyårsnatten i Köln lägger denna 180-svängning grunden för en helt ny medial diskurs i flyktingfrågan.

När 2016 tar sin början är medierna fulla av rapporter om sextrakasserier i simhallar och oro på asylboenden. Stöket på asylboendena är inget nytt fenomen, utan har rapporterats flitigt i MSB:s rapporter under hösten. Det nya är att medierna börjar rapportera intensivt om problemet. Till och med mansöverskottet till följd av det stora antalet ensamkommande ungdomar blir nu ett ämne som analyseras på nyhetsplats.

Vad säger då denna närtidsexposé om hur svenska medier har bevakat flyktingfrågan? Är det befogat att anklaga svenska medier för att ha mörkat och tystat ner problem relaterade till migration och integration? Eller är det en absurd kritik som bara göder konspirationsteorierna i nätets undervegetation?

Personligen tror jag att det är olyckligt att hårdra positionerna på det vis som nu görs. Det finns givetvis ingen konspiration där medierna i samråd har valt att tysta ner diverse sanningar. Men den motsatta positionen är inte heller övertygande. Visst finns det ett grundmurat förtroende för svenska medier, men SOM-institutets mätningar visar samtidigt att det inte gäller rapporteringen om invandringen.

Den som vill hävda att medierna har skött sitt granskande uppdrag med den äran under senare år har en del att förklara. Låt oss börja med den mest uppenbara frågan: Varför är det så stor skillnad i rapporteringen före och efter händelserna i Köln och före och efter 24/11? Och var tog aktivismen från i september vägen efter regeringens nödstopp i november? Jag tycker att man kan dra några uppenbara slutsatser. Det har saknats kunskap i migrationsfrågor. Redaktionerna har inte haft grundläggande fakta och sammanhang klara för sig när de har rapporterat. Ett skäl till denna försummelse kan vara att frågan inte passar in i traditionella arbetsfördelningar såsom den mellan inrikes och utrikes. Man kan se SVT:s och Sveriges radios beslut om att inrätta särskilda migrationskorrespondenter som ett erkännande av detta misslyckande.

En annat uppenbart konstaterande är att medieredaktionerna har agerat väldigt osjälvständigt. I stället för att göra en egen bedömning av frågans vikt har man lydigt följt de politiska partiernas agendor. Eftersom samtliga partier – med undantag för Sverigedemokraterna – inte ville problematisera frågan såg inte heller medierna någon anledning att göra det.

Måhända var det en följd av ängslighet. Hösten 2012 ställde Mats Knutson frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” i en partiledardebatt i SVT:s Agenda. Frågan formulerades i ljuset av att alltfler kommuner vittnade om svårigheter att hantera det växande flyktingmottagandet. Kritiken blev skoningslös. SVT anklagades för att gå främlingsfientlighetens ärenden och signalen blev tydlig. Den journalist som tar upp frågor om nivån på det svenska flyktingmottagandet riskerar att kölhalas i offentligheten.

Så medierna har varit både okunniga och osjälvständiga. Men har de också haft en egen agenda i sin rapportering? Med tanke på hur lite forskning det finns på området vill jag inte komma med några definitiva svar, utan mer väcka tankar.

Mitt intryck är att konsekvensneutralitet som journalistiskt ideal har tappat i betydelse under senare år. I takt med framväxten av ett nytt medielandskap har i stället sådant som agendasättande journalistik och att väcka engagemang vunnit mark. Aftonbladet har bedrivit kampanj på temat ”Vi gillar olika”, Expressen har bedrivit en öppen kamp mot främlingsfientlighet, Svenska Dagbladet och AB har engagerat sig i Gula båtarna för att undsätta flyktingar i Medelhavet och DN har som tidigare nämnts lanserat uppropet #jagdelar. Ännu ett exempel är SVT som i sin bevakning av flyktingkrisen underströk att rapporteringen skulle vägledas av idealet om alla människors lika värde.

Medierna vill inte längre vara tomma bägare för nyhetsförmedling. De vill vara aktörer i det godas tjänst. Att detta har påverkat rapporteringen om flyktingkrisen är svårt att förneka.

I den svenska medietraditionen finns också ett starkt ställningstagande för den ”lilla människan”. Det finns inte alls samma vana att rapportera om vad som händer på en aggregerad nivå och vilka problem det kan tänkas ge upphov till. Politiskt ansvariga ska ställas till svars för enskilda människoöden, inte för system som har överbelastats.

En annan aspekt som skär genom debatten om mediernas eventuella mörkläggning är pressetiken. Regel nummer tio i detta regelverk har tolkats som att medierna bör vara mycket restriktiva med att framhäva etnicitet i missaktande sammanhang.

Utanför medierna är förståelsen ofta liten inför dessa begränsningar. Företrädare för medierna å andra sidan tenderar att beskriva regelverket som hugget i sten. I själva verket medger regeln stora tolkningsmöjligheter där man kan göra olika bedömningar av när etnicitet kan tänkas vara relevant att rapportera om. Framtida forskning kommer sannolikt att slå fast att svenska medier har en delvis ny praxis efter händelserna i Köln. Mitt bestämda intryck är att det berättas betydligt oftare om personers etnicitet och anknytning till Sverige i nyhetssammanhang (exempelvis asylsökande, ensamkommande, EU-migrant med mera) i dag än för bara ett år sedan.

Sammantaget menar jag att man måste konstatera att medierna har misskött sitt granskande uppdrag i frågor relaterade till migration och integration. Det enskilt största problemet har varit en systematisk underrapportering under en lång rad år. Men det går inte heller att blunda för att rapporteringen har haft en slagsida, där kritiska perspektiv ofta har tonats ner till förmån för positiva.

Kanske kan man säga att medierna har fått ett senkommet och brutalt uppvaknande. Efter att ha försummat frågan i många år försöker man nu ta igen förlorad tid och återvinna läsarnas och tittarnas förtroende. Den självsaneringen är redan synlig.

Men för att kvalitetssäkra rapporteringen framöver vore det välkommet med en oberoende granskning. Inget talar nämligen för att medierna själva har något intresse av att rannsaka sig i offentlighetens ljus.

Anna Dahlberg

Anna Dahlberg är politisk redaktör och chef för ledarredaktionen på Expressen.