• Alla

Anders Lindberg: Som små doser arsenik

 

Detta är en av åtta essäer om journalistik om migration. Du hittar alla åtta här!

”Kontroll över pressen. Inte en enda uppgift ska komma till allmänhetens kännedom utan vår kontroll. Detta har vi redan arrangerat genom att alla nyheter samlas i några agenturer där de centraliseras från alla världens hörn.”

Sions Vises protokoll nr: 12

Tanken att någon, någonstans, mörklägger sanningen genom medierna är inte ny. Man skulle till och med kunna kalla det något av en urmyt inom den radikala högern.

Attraktionskraften är stor. Tesen om mörkläggningen är i sig själv ett cirkelresonemang som bevisas av att den förnekas.

Att den får sådant genomslag i dag är knappast en slump. Vi har kommit att leva i konspirationernas tid. Kanske förstod ingen detta bättre än den nyss avlidne författaren Umberto Eco i Begravningsplatsen i Prag (Brombergs 2011).

Eco låter oss bevittna det sena 1800-talets europeiska historia genom den fiktive kapten Simone Simonini. Han lever på att förfalska dokument och hatar judar, frimurare, kvinnor och i princip alla andra. Men han vet att uppskatta god mat.

Simonini konstruerar en slags mall för konspirationsteorier, först om frimurare men sedan om judarna. Han använder flera förlagor. Som en konspirationsteoretisk bok av en abbé Barruel från sent 1700tal som beskriver franska revolutionen som en konspiration mellan frimurarna och tempelriddarorden. Och den satiriska texten Dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu från 1864 av fransmannen Maurice Joly som kritiserar Napoleon III.

I Ecos berättelse blir de förfalskade dokumenten underlag till Sions vises protokoll. Och även om kapten Simone Simonini själv aldrig har funnits så är resten av Umberto Ecos persongalleri historiska gestalter och de förfalskade protokollens tillkomsthistoria är delvis korrekt återgiven.

Det sena 1800-talet var verkligen dårarnas och de politiska fantasternas epok. En tid av revolutioner och stora omvälvningar, teknikskiften, krig och skapande statskonst. Som nu ungefär.

Det är slående hur väl Umberto Ecos tanke om en slags urkonspirationsteori stämmer in på internets inbyggda mekanismer. Mest sofistikerat exploateras detta av Kremls RT.com i devisen ”Question more”, ifrågasätt mer.

Tankefiguren går att tillämpa på allt. Kan CIA ha legat bakom 11 september?

Döljer läkemedelsindustrin att barn kan få autism av vaccin?

Ljuger medierna om Estonia? Palmemordet? Kolloidalt silver? Ukraina?

Jag vet inte, jag bara frågar.

Denna miljö på nätet kallas ibland ”konspirasistisk” och flyter samman med Sverigedemokraternas hatsajter och mer nazistiska sidor.

Alla kommunicerar de samma berättelse om en verklighet som ”pixlas” av medier och som måste ”avpixlas” för att folket ska få veta sanningen. Crescendot är Krisen, samhällskollapsen, när slöjan faller från folkets ögon som då ”vaknar” och störtar den politiskt korrekta eliten i gruset.

Det grundläggande syftet med alla dessa sajter är att dag ut och dag in hitta vinklar i nyhetsflödet som bekräftar berättelsen. Kärnan i propagandan är inte ”nyhetsförmedlingen” utan att få genomslag för dessa ideologiska teser.

En modern version av den mediala konspirationen i Sions vises protokoll är ”Lilla Saltsjöbadsavtalet”. Begreppet syftar på en hemlig överenskommelse mellan journalister att förtiga bland annat invandrares brottslighet. Ett möte ska ha ägt rum på 80-talet där detta beslutades.

Föreställningen om ”Lilla Saltsjöbadsavtalet” återkommer då och då i debatten. Exempelvis ordnade TV-kanalen Axess 2007 en talkshow där journalisterna Susanna Popova och Thomas Gür i princip bekräftade att de själva var med på mötet.

”Susanna Popova: Du och jag var båda två i slutet av 80talet på en konferens för journalister där man på allvar diskuterade om det var dags att ta av locket för rapporteringen om brottsligheten bland invandrare eller om locket skulle ligga på.

Thomas Gür: Min uppfattning var väl att på den konferensen var det bara du och jag som ansåg att man skulle ta av locket medan alla andra ansåg att det var jättefarligt.”

Efteråt har de självklart förnekat avtalet men enligt nätets logik bekräftar detta bara hur hemligt mötet var. Och klippet från Axess TV sprids fortfarande.

Forskare brukar framhålla att ingen systematisk mörkläggning av invandringens problem pågår i Sverige. Det är bara en konspirationsteori bland andra. Exempelvis skrev medieforskaren Jesper Strömbäck att ”debatten bortser i princip helt från all den forskning som finns kring faktorer som påverkar journalistikens innehåll.” Det som påstås vara mörkläggning handlar enligt Strömbäck i själva verket om vanligt urval och nyhetsvärdering.

Men det spelar ingen roll vad han eller andra redovisar för forskningsresultat eftersom berättelsen om mörkläggningen är ideologisk och därmed i allt väsentligt faktaresistent. Verkligheten är bara relevant när den bekräftar teserna.

Problemet är att varken medier eller politiker verkar känna igen de högerextrema myterna längre. Mytologin riskerar ibland att få tolkningsföreträde.

När Lena Adelsohn Liljeroth och Ulf Adelsohn sa till DN att medier mörklägger förstod de inte att de återgav en ideologisk tes. Ironiskt nog lyfte de samtidigt fram just Avpixlat som fått sitt namn efter myten om att medier pixlar verkligheten. Att sidan har ett ideologiskt budskap kan knappast bli tydligare än så. Men precis som när begrepp som asylant, naiv, realist och sanningssägare äntrar vårt språk har berättelsen som orden ingår i tonat bort.

Religionsvetaren Mattias Gardell kallar i sin bok Raskrigaren – seriemördaren Peter Mangs (Leopard förlag 2015) detta för att prata ”sverigedemokratiska”. Orden leder tanken i en viss riktning, berättelsen är ständigt närvarande i bakgrunden. Och budskapet går fram.

Hösten 2015 fick detta sverigedemokratiska språk sitt mediala genombrott. Flyktingarna avhumaniserades till ”volymer” och ”asyltryck” och invändningar avfärdades som ”naivitet”. Politikerna började tävla om att sätta politik på den allt hårdare retoriken.

Och ord spelar roll. Den tyske språkvetaren Victor Klemperer studerade under 1930och 1940-talen Nazitysklands språk. Hans bok LTI Tredje rikets språk (Glänta produktion) kom ut 1947 men översattes till svenska först 2006. Han jämför det högerextrema nyspråket med förgiftning.

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”

Precis så blev det. Trots att medier knappast rapporterar om annat har bland annat myten om den mediala mörkläggningen av invandringens problem brutit igenom på allvar. Resan från hatsidor till etablerade ledarsidor tog några år.

Stämmer det då inte att medier ibland mörklägger invandringens problem? Eller anpassar sin nyhetsrapportering för att inte gynna Sverigedemokraterna?

Jo, självklart finns exempel på det. Inte på grund av någon systematisk strategi eller hemliga möten, utan på grund av att man ibland begår misstag eller väljer att lyfta andra saker. Och kanske också eftersom man tidigare var osäker i ett delvis nytt landskap. Innan valåret 2010 var Sverigedemokraterna ett perifert fenomen i nästan hela landet. Eftersom nyhetsvärdering bygger på att rapportering ska vara relevant för publiken hamnade både partiet och deras frågor ofta utanför blickfånget. Antagligen en rimlig nyhetsvärdering i stunden men i efterhand blir det uppenbart hur både enskilda medier och det politiska samtalet som helhet underskattade vilken betydelse Sverigedemokraterna skulle komma att få.

När de väl stod som segrare på valdagen var kunskapen om partiet, dess företrädare, inre konflikter och politik ganska begränsad.

Sverigedemokraterna har oavsett nivån på invandringen alltid hävdat att den är för stor. Detta bygger på en nationalistisk ideologi där ett etniskt homogent samhälle har ett egenvärde. Trots att det varken fanns några verkliga ekonomiska argument eller kapacitetsproblem i mottagandet började ett antal borgerliga opinionsbildare successivt använda samma typ av problemformulering. Går invandring och välfärdsstat verkligen att förena?

När flyktingkrisen nådde Sverige var konfliktlinjerna redan väl befästa.

Journalistiken i bred mening bör vara självkritisk till sättet medier har rapporterat om invandring. På andra politikområden finns upparbetade nätverk av experter och ibland specialreportrar. Men inte i de frågor som helt kom att dominera hösten.

Problemet blev särskilt tydligt när det gäller situationen i kommunerna. Det är talande hur lite upplevelserna från lokala politiker och tjänstemän på mindre orter i Sverige lyftes fram av Stockholmsbaserade medier.

Och för den radikala högern blev mediernas inledningsvis sena och ytliga rapportering bara ytterligare ett bevis för den systematiska mörkläggning man anser pågå.

Här finns en skillnad mellan opinionsoch kommenterande journalistik å ena sidan och den rena nyhetsförmedlingen å den andra. Trots en något sen start anser jag att de stora redaktionerna ändå skötte sitt uppdrag väl. Rapporteringen blev efterhand både fördjupande och allsidig.

Däremot tror jag att vi som opinionsjournalister bör vara betydligt mer självkritiska. Stora delar av det borgerliga opinionssverige lät sig fångas i den perfekta storm som uppstod av senfärdiga medier, ett hårt tonläge på nätet och en snabbt föränderlig verklighet.

Vid dramatiska nyhetshändelser som IKEA-morden gick debatten överstyr.

Det paradoxala var att ledarskribenter många gånger hade initiativet i debatter om volymer, krisen i kommunerna och brister i mottagandet.

Det var talande att Lena Adelsohn Liljeroth och Ulf Adelsohn lyfte fram Expressens ledarsida som källa på att medier mörkar sanningen om invandringen, snarare än nyhetsmedier eller forskning.

Det är naturligtvis helt rimligt – men bara om man samtidigt utgår ifrån att en ledarsidas uppgift är att driva opinion. För Expressen är det självklart en fjäder i hatten när deras åsikter behandlas som fakta men för det offentliga samtalet är sammanblandningen av objektivt och subjektivt problematisk.

Men även en del av oss som står till vänster tog oss vatten över huvudet i höstas. På Aftonbladets ledarsida borde vi tidigare ha skildrat det som upplevdes som problem med flyktingmottagandet i olika delar av landet. När kommunalråd och socialsekreterare larmade om brister borde vi ha lyssnat.

Lite kan man se borgerlig och progressiv opinionsbildning under hösten som kommunicerande kärl. Medan högern överdrev problemen tog det för lång tid innan vänstern såg dem. Resultatet blev ett extremt polariserat debattklimat.

I dag känns det som om det mesta av energin i debatten är borta. Jämviktspunkten har förflyttats åt höger och i auktoritär riktning men samtidigt har fler frågor fått utrymme. Flyktingdebatten håller på att omvandlas till en integrationsdebatt.

Min stora oro är att nästa slagfält nu blir det som kallas ”kultur” men som egentligen handlar om att ifrågasätta att människor med olika bakgrund alls kan leva tillsammans.

De små doser av arsenik som Victor Klemperer skrev om fortsätter att verka. Tyvärr är nog konspirationernas tid det nya normala och att värna det journalistiska hantverket har aldrig varit viktigare.

Och historiens spöken verkar slå följe med varandra. Judehatet är tillbaka igen och de gamla myterna lever sitt eget liv. Konspirationsteorier om muslimer har fått stort genomslag i debatten efter Mehmet Kaplans avgång. Och romer beskrivs återigen som lata och brottsliga.

Konspirationer föder konspirationer, hat föder hat. I efterordet till Begravningsplatsen i Prag påpekar Umberto Eco att kapten Simone Simonini på sätt och vis egentligen har existerat även om de gärningar han tillskrivs i verkligheten utfördes av flera olika personer. Och han lever faktiskt fortfarande.

Kanske arbetar han med ”mediekritik”.

Anders Lindberg

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet.