Andreas Johansson Heinö: Nu förändras migrationsrapporteringen – men klarar medier skildra mångkulturen?
Detta är en av åtta essäer om journalistik om migration. Du hittar alla åtta här!
Till de mer besynnerliga inslagen i det svenska medielandskapet hör den frenesi med vilken flertalet av de allra mest framträdande journalisterna dömt ut sin egen kårs förmåga att hantera invandringsrelaterade frågor.
Redan 1996 påstod Jan Guillou att ”all vettig journalistik i ämnet invandrare och brott” hindrades av en ”politisk moral, att förtiga olämpliga fakta”. Ett decennium senare beskrev Janne Josefsson oförmågan att ”seriöst och trovärdigt” beskriva ”vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle” som ”det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet” (Helsingborgs Dagblad 10/2 2008). Och förra året hävdade Lasse Granestrand att integrations- och migrationsfrågor ”gravt misskötts” av ”en stor del av journalistkåren” (SvD 4/12 2015).
Självkritiken stannar emellertid inte vid det dåliga hantverket utan inkluderar också anmärkningsvärda bekännelser. Janne Josefsson har bekänt att han ”var med om att man svartlistade folk” (HD 10/2 2010). Stina Dabrowski hänvisade i en debatt till en ”konsensuselit som misstänkliggör personer som vågar ha kritiska åsikter (SVT Agenda 14 april 2013). Ännu längre går den tidigare DN-journalisten Gunnar Sandelin som tillsammans med etnologen Karl-Olov Arnstberg skrev boken ”Invandring och mörkläggning”, fylld till bredden av mer eller mindre välgrundade påståenden om journalisters avsiktliga tillrättalägganden av verkligheten. Och när Sakine Madon i sociala medier efterfrågade journalisters erfarenheter av att skriva om Sverigedemokraterna fick hon ett fyrtiotal svar från journalister som vittnade om att de på olika sätt upplevt sig tvingade att censurera sin skildring av SD och/eller invandringsrelaterade frågor.
Även politiker har instämt i bilden av journalistikens tillkortakommanden. ”Jag tillhörde lögnarna”, skriver Birger Schlaug och hänvisar till en ”outtalad överenskommelse mellan politiker, journalister och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället”. Jasenko Selimovic har hävdat att ”journalister slutade ställa vissa frågor” av ”rädsla för att beskrivas som rasister” (DN 11/1 2016).
Det är inte självklart hur man bör förhålla sig till dessa uttalanden. Å ena sida tycks de bekräfta en invandringskritisk föreställning om en politiskt korrekt norm med strikta tabun kring invandringsfrågor. Varför annars all denna rök, om det inte brinner någonstans?
Å andra sidan är det ett kuriöst faktum att det är just de mest namnkunniga journalisterna, med tillgång till de allra största arenorna, som leder klagosången. Det inledande citatet av Guillou är exempelvis hämtat från den specialbilaga om invandring som han gjorde åt Aftonbladet 1996. Givet allt vi vet om Guillou och Josefsson och dess likar är det heller inte uppenbart att uppgörelserna ska sorteras in under rubriken självkritik. Snarare tycks kritik av journalistkårens ängslighet inför invandringsfrågor vara ämnad att belysa de modiga undantag som de själva utgjort. Oavsett hur det är med den saken kan enskilda journalisters vittnesmål vare sig belägga eller vederlägga generella påståenden om ett helt lands mediebevakning. Men den ihärdighet med vilken kritiken har formulerats, och den frekvens med vilken den återkommer, säger något intressant om Sverige, medierna och invandringen.
***
Goda nyheter är inga nyheter. Och bra journalistik är inget ämne för en essä som försöker kritiskt betrakta mediernas förmåga att hantera invandringsfrågor. Det är misstagen som hamnar i skottlinjen. Och det är naturligtvis omöjligt att avgöra hur representativa dessa är. Jag har å yrkets vägnar följt invandringsfrågor i svenska medier med viss noggrannhet det senaste decenniet och därtill i efterhand försökt bilda mig en uppfattning om de föregående fyra decennierna. Det totala materialet är alldeles för stort för att låta sig summeras i generella termer.
Men ibland bär enskildheterna spår av återkommande mönster. När Israels ambassadör i Studio Ett, vintern 2015, upprepade gånger fick frågan vilket ansvar judarna hade för antisemitismen, från en erfaren radiojournalist, kom ursäkten lika snabbt som kritken. Ett glasklart övertramp hade begåtts men ursäkten var omedelbar och utan reservationer.
Överlag är svenska medier pålitliga när det gäller låg tolerans för rasism, vaksamhet mot främlingsfientlighet och starka normer om ett restriktivt förhållningssätt till att i onödan synliggöra människors kollektiva identiteter.
Likaså finns en strävan efter saklighet när det gäller granskning av politiska förslag, även på invandringsområdet. Visst fanns det en påtaglig ambivalens exempelvis inför Sverigedemokraterna under 2000talets första decennium. Men från och med inträdet i riksdagen 2010 så har, åtminstone med undantag för kvällspressen, svenska medier levt upp någorlunda väl till idealen om opartiskhet och saklighet när det gäller bevakningen av SD.
De stora problemen gäller skildringen av det mångkulturella samhället. Inte så mycket för att det skulle skönmålas eller svartmålas, båda avarterna förekommer regelbundet, men dominerar inte utbudet. Däremot är skildringarna torftiga och endimensionella. Det finns en medvetenhet om att man ständigt tenderar att fastna i banala bekräftanden av vi- och domgemenskaper – vi svenskar och dom invandrarna. Men man drar fel slutsatser av denna.
Vid ett besök på ett bageri i Växjö våren 2012 intervjuades dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt av TT, som ville ha en kommentar till att Stefan Löfven hävdat att Sverige hade massarbetslöshet. Inte korrekt, svarade Reinfeldt. ”Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”
Ordet ”ethnicity” ger i april 2016 omkring 2 170 000 träffar på Google Scholar som är Googles sökverktyg för akademisk litteratur. Att begreppet saknar laddning i en akademisk kontext utesluter naturligtvis inte att politiska motståndare eller opinionsjournalister kan ställa sig kritiska till ordvalet. Men kritikstormen mot Reinfeldt tog sig även in på nyhetsplats.
I Svenska Dagbladet gavs Reinfeldts uttalande ”rött ljus” under rubriken ”faktakollen”. Eftersom det inte finns någon statistik över etnicitet i Sverige var det fel av Reinfeldt att använda begreppet, menade SvD. (SvD 16/5 2012) Och under rubriken ”Reinfeldt får stöd av SD” hävdades i Dagens Nyheter (16/5 2012) att ”etnicitet är ett begrepp som ofta används av extremhögerpartier som Nationaldemokraterna och det nazistiska Svenskarnas parti”.
Citatet är inte direkt lögnaktigt. Det är sant att extremhögerpartier gärna pratar om etnicitet, eftersom etnisk tillhörighet är avgörande i deras politiska förslag. Däremot är det grovt vilseledande att i sammanhanget framhålla marginella extrempartier. Det hade varit olämpligt även i en opinionstext. I en nyhetstext är det närmast förargelseväckande.
Här handlade det inte om ett enskilt misstag. Här handlade det om likartade reaktioner över hela landets redaktioner, inklusive de största. Hur var det möjligt?
***
Journalister är i första hand ett symptom på det samhälle de lever i. Tondövhet för religion är exempelvis ett problem för svenska, inte amerikanska, journalister. Det finns ingen specifik journalist-faktor som gör att människor i medier är mindre benägna än andra att förstå vissa sociala eller kulturella fenomen. Den enklaste förklaringen är istället att det i Sverige faktiskt är möjligt att vara verksam som journalist utan att konfronteras med religiösa människor annat än i extraordinära sammanhang. Rapporteringen om Knutbyhändelserna 2004 är ett illustrativt exempel där även journalister som ansträngde sig tycktes ha genuint svårt att avgöra i vilken utsträckning Knutbyförsamlingen var representativ för den nästan 100 000 medlemmar stora Pingstkyrkan.
Motsvarande distans till ett så allmänmänskligt fenomen vore otänkbart i nästan alla andra länder. Inte för att svenska journalister är sämre, utan för att de är svenskar och därmed verkar i ett i ovanligt hög utsträckning sekulariserat samhälle. Varje land har den journalistik det förtjänar.
Det är i ljuset av detta vi ska förstå den osäkerhet med vilken människors etnicitet och nationalitet ofta skildras medialt. Ängsligheten vittnar om den monokultur inom vilken svensk journalistik avlats fram.
Detta är allmänmänskliga, triviala fenomen. De är också övergående, framtidens journalister växer upp i ett annorlunda Sverige än tidigare generationer och kommer på många sätt vara bättre rustade, av den enkla anledningen att de levt i ett annat samhälle.
Men journalister lever också i symbios med politiken. Det har i praktiken varit omöjligt att frånkoppla invandringen till Sverige från den svenska invandringspolitiken, omöjligt att separera det mångkulturella samhällets konvulsioner från integrationspolitiken. Varje skildring av samhället som på något sätt berör invandrare tolkas omedelbart in i en politisk kontext där åsikter om invandring är den avgörande vattendelaren.
Det vore harmlöst om det varit välgrundade uppfattningar om invandringens förutsättningar och konsekvenser som legat till grund för värdeomdömen om invandringspolitiken. Men så enkelt har det inte varit, snarare tvärtom.
Invandringsfrågans särställning i svensk politisk debatt – som illustreras såväl av att den periodvis aktivt motats bort från den politiska dagordningen, liksom med den kraft den sedan 2015 seglat upp som den kanske mest dominerande sakfrågan någonsin i Sverige – har emellertid inte omöjliggjort ett hederligt journalistiskt arbete. Det har skrivits och producerats alltför många högkvalitativa artiklar och reportage för att med kraft motbevisa tesen att det skulle ha varit förenat med sanktioner. Men invandringsfrågan har behandlats annorlunda. Den har omgärdats av en viss nerv. Det har kittlat mer än i andra frågor. Det har klickats och delats mer på artiklar, vare sig det varit opinions- eller nyhetsmaterial, så fort de haft invandringsvinkeln.
Framförallt har invandringsfrågan mer än någon annan kommit att illustrera, för att inte säga pådriva, upplösningen av gränsen mellan just opinions- och nyhetsmaterial. Under 2010-talet har det varit omöjligt att läsa Dagens Nyheter utan att samtidigt vara medveten om att tidningen också representerar ett värde, i relation till invandringen. Det har inte handlat om en politisk linje i traditionell mening – tvärtom dröjde DN:s ledarsida längre än de flesta med att ta ställning i konkreta sakfrågor – utan snarare en sorts markering som mer handlat om identitet och tillhörighet. Man har varit både en arena och en aktör i skapandet av bilden av ett gemensamt vi, som står för tolerans, öppenhet och humanism gentemot människor som flyr eller flyttar till Sverige, och i kontrast till dem som vill annorlunda.
En sådan publicistisk linje kan värderas olika. Men det är omöjligt att inte se hur tidigare så starka normer om konsekvensneutralitet påverkas.
Mitt ärende är inte att moralisera över detta. Kanske är det en önskvärd utveckling, måhända är den rentav nödvändig. Det finns tveklöst övertygande argument för att inte vilja bekräfta rasistiska verklighetsbilder. Det finns också sakliga argument varför invandring inte är som skatter eller skolor.
Men har man tummat på konsekvensneutraliteten i den ena änden är det fritt fram att även börja fundera på effekterna i den andra. Frågan om medborgarnas förtroende för medierna i invandringsfrågor är infekterad och ingen vet riktigt hur de olika undersökningsresultaten ska tolkas. En fortsatt relativt hög generell tillit till etablerade medier bryts mot undersökningar som visar på ett utbrett missnöje med just invandringsfrågorna. Vilka i sin tur lämnar frågan öppen huruvida det är missnöjet med invandringspolitiken som formar missnöjet med mediernas invandringsrapportering, eller tvärtom.
I sina allra sämsta stunder har journalister tilldelats, eller själva intagit, rollen som något slags stötdämpare för den politiska debatten. Den beryktade partiledardebatten i Agenda hösten 2012, då ”hur mycket invandring tål Sverige” var en av huvudfrågeställningarna, visade om inte annat vilken oerhört stort tilltro många har till de politiska journalisterna, men också hur lågt förtroendet var för partiledarna. Bara den som tror att partiernas högsta företrädare är oförmögna att ge anständiga svar har skäl att uppröras över en enstaka tillspetsad fråga.
***
Parallellt med de etablerade journalisternas föga smickrande omdömen om sina kollegors förmåga att skildra invandrarlandets utmaningar finns även starka uttryck för självkritik på chefsnivå.
Sveriges Television tillsatte tidigare en arbetsgrupp med uppdraget att ”ta fram en lista på begrepp och formuleringar kopplade till ”bakgrund/etnicitet”, som ”uttrycker ett inkluderande förhållningssätt”. Syftet beskrivs vara ”att stärka medvetenheten i mångfaldsfrågor och skapa trygghet i hur medarbetarna kan uttrycka sig inkluderande”.
Ett första dokument presenterades på SVT Nyheters hemsida i början av 2016. En hel del i riktlinjerna är odramatiskt. Här ryms självklarheter som varje journalist redan inser och tillämpar. Ett exempel:
”Men det här innebär inte att privatpersoner kan göra sig till talespersoner för grupper de tillhör, t ex en iransk kvinna som säger att för muslimska kvinnor är slöjan förtryckande.”
Andra inslag i dokumentet stärker däremot bilden av svårigheterna att finna en meningsfull användning för mångfaldsbegreppet. Ordet mångfald ligger till grund för oräkneliga värdegrundsdokument, dialogmöten och konsultfakturor. I praktiken har det kommit att ersätta ”kvalitet” i många sammanhang. Där man förr kunde säga att man eftersträvade kvalitet säger man nu alldeles för ofta att man eftersträvar mångfald.
Vad det betyder är högst oklart. Tar man språkreglerna på allvar, och de resonemang som dessa vilar på, så uttrycker dessa ett starkt individualistiskt perspektiv. Ett bärande tema i språkråden är att människor ska beskriva sig själva. Generaliseringar ska undvikas. ”Bakgrund” får endast anges när någon har blivit diskriminerad. Man ska undvika ord som ”invandrartäta områden”.
Men samtidigt vet vi att just Public Service i andra sammanhang har gått i spetsen för en mycket radikal tillämpning av ett representativitetsideal; människor klassificeras ibland till synes godtyckligt utifrån hudfärg och etnicitet, belastade uttryck som ”rasifierad” används oreserverat – projektledaren Sofia Eriksson på Utbildningsradion motiverade varför ”rasifierad” var ett villkor för anställning till en tjänst med att företaget ville ”att de som har tolkningsföreträde ska göra programmet”, och det anges procentmål för hur många anställda som ska ha en icke-svensk bakgrund. Som nytillträdd VD sa Hanna Stjärne redan första veckan att hon ville ”öka mångfalden” på SVT för att ”spegla samhället”. Programbeställaren Helena Olsson har klargjort hur detta ska genomföras:
”Ska vi sätta press på oss själva måste vi kvantifiera. Vi kan titta på namn, om någon bryter på svenska eller om det på annat sätt framgår att man har utländsk bakgrund.”
De här två idealen hänger inte ihop. Inget av dem är heller särskilt konstruktivt om man vill spegla samhället.
Sverige har blivit ett invandrarland. Det betyder emellertid inte att alla i Sverige är invandrare. Inte är heller alla svenskar. Självklart ska inte invandrare framställas som en homogen grupp, begreppsligt åtskild från den svenska majoriteten. Men vad har man vunnit när man istället försöker hitta ett språkbruk som gör alla till svenskar?
Sverige är nämligen inte bara ett invandrarland, utan också ett mångkulturellt samhälle. Väldigt många har kommit till Sverige i egenskap av att tillhöra en etnisk eller religiös minoritet, väldigt många definierar sig även i Sverige som delar av en minoritetsgrupp: kurder, muslimer, bosnier, osv. Om man på allvar vill skildra samhället som det är, ska vi inte vara rädda för dessa begrepp.
Under 2012 förekom Reinfeldts uttalande i långt mer än hälften av alla publicerade artiklar där formuleringen ”etniska svenskar” förekom.
Etnisk mångfald är ingalunda den viktigaste av de många dimensioner som bär upp mångkulturaliteten i vårt invandrarland, men den är svår att helt undvika för den som önskar skildra samhället som det är.
Invandrings- och integrationspolitiken har sakta men säkert kommit att normaliseras. Ämnena är numera naturliga och återkommande inslag i debatter. Det är en förskjutning som drivits fram av politiken snarare än av medierna. Gott så. Det var den lägst hängande frukten. Helhetsintrycket är att svenska medier idag skildrar migrationspolitiska frågor på ett tillfredsställande sätt.
Det återstår att även förädla en journalistik som mer frimodigt och mindre neurotiskt kan skildra det mångkulturella samhället i alla dess delar. Dit har vi en bit kvar.
Andreas Johansson Heinö
Andreas Johansson Heinö är fil dr i statsvetenskap. Hans avhandling handlade om hur mångkultur påverkar demokrati. Han är i dag verksam som förlagschef på Timbro.
Detta är en av åtta essäer om journalistik om migration. Du hittar alla åtta här!