Björn Häger: Den Stora Konspirationen: Nio raka svar om mörkning, medier och migration

Detta är en av åtta essäer om journalistik om migration. Du hittar alla åtta här!

Jag minns en tid för länge sedan. En tid, i början av nittiotalet, då Lasermannen skjutit på elva människor därför att de var mörkhyade. Vi hade en invandrarminister som hette Friggebo som försökte lugna de oroliga i Rinkeby med att sjunga We shall overcome. Kriget i Bosnien gjorde att invandringen slog rekord. Det gjorde också motståndet mot flyktingar. Det brann en förläggning i veckan. Ultima Thule sålde guld och låg på topplistorna.

Medierna hade lyft in ett populistiskt parti som hette Ny demokrati i riksdagen. Kvällstidningarna, radio och teve gav inför valet 1991 stor uppmärksamhet åt det roliga radarparet Bert Karlsson och Ian Wachtmeister som ville ha drag under galoscherna i politiken. Men sedan blev det så lagom roligt. Ny demokratis företrädare ställde sig på torgen och hävdade att invandringen hotar välfärden, att medierna mörkar om invandrare som begår gruppvåldtäkter och att svenska barn snart ska tvingas vända sina huvuden mot Mecka. I torgmötenas spår gick unga män ut på stan och misshandlade människor med utländskt utseende. Moskén i Trollhättan brändes ner.

Trots det samarbetade den dåvarande borgerliga regeringen regelbundet med Ny demokrati för att få igenom sin politik.

Ny demokratis Bert Karlsson satt inte bara i riksdagen. Han satt också ofta i teve och klagade över tingens ordning. Jag minns hur han under en stökig tevedebatt i augusti 1993 halade upp ett papper. Han hade kommit över ett hemligt avtal som bevisade en konspiration inom medierna. Enligt dokumentet ska något som heter Svenska Journalistklubben ha haft ett möte i Saltsjöbaden den 21 mars 1987.

Vid mötet ska Mediesverige ha samlats för att bestämma sig för att i fortsättningen mörka sanningen om invandringen. Hädanefter skulle vi bara skriva positivt om invandrare och aldrig nämna när de begår brott eller gör något annat negativt.

Lilla Saltsjöbadsavtalet, ska det ha hetat.

Bert Karlsson hade en kopia i sin hand som bevisade saken. Och han blev inte motsagd i tevedebatten. Alla någorlunda insatta personer förstod ändå att det inte var något att bry sig om. Vi som träffat citatmaskinen från Skara vet att han sällan låter sig besväras av sådana tramsigheter som källkritik.

Men teveprogrammet Striptease tyckte det var roligt att ta honom på allvar. I ett underhållande inslag gör de klassisk koll-journalistik kring Karlssons papper. De åker till Grand Hotel i Saltsjöbaden och ber att få titta i pärmarna om det fanns någon sådan bokning den 21 mars 1987. Det fanns det så klart inte. De forskar vidare kring dokumentet – som de härleder till en stängd lägenhetsdörr bakom vilken en liten rasistisk sekt har sitt tillhåll. Ett papper puttas ut till reportern genom brevlådan.

Den där sekten hade hittat på Lilla Saltsjöbadsavtalet. Och skickat en kopia till Ny demokratis Bert Karlsson som sedan spred det vidare i teve.

Om detta berättade jag vid en debatt på Publicistklubben i januari 2016. Debatten, som även sändes på nätet, handlade om medierna och invandringen, ett av de vanligaste ämnena på vår debattscen de senaste åren.

Jag tyckte att historien om det hemliga jättemötet i Saltsjöbaden talade för sig själv. Det verkade publiken tycka också, som fnissade förläget åt den.

Men för alla var det inte lika självklart.

Någon dag efter debatten twittrar Avpixlats centralgestalt Mats Dagerlind att han tvärsäkert vet att konspirationsteorin inte är en konspirationsteori. Han länkar till en tevedebatt. Någon berättar i programmet om ett möte där några journalister tyckte att man borde lägga locket på i bevakningen av invandringen. Dagerlind hävdar att detta bekräftar att mötet ägt rum och anklagar mig för att ingå i konspirationen genom att förneka den. Jag svarar att jag känner väl till tevedebatten han hänvisar till, att jag rett ut allt kring konspirationsteorin i min bok Problempartiet (Simo, 2012) och att man inte med den bästa fantasi i världen kan hitta belägg för något hemligt Saltsjöbadsavtal om att mörka invandringsproblemen. Den twitterdiskussion som följde gjorde några saker tydliga:

  • Vissa människor är så låsta i sin konspiratoriska bild av oss i ”pk-media” att det inte är någon mening att försöka prata med
  • Twitter är ett hopplöst forum för sådana
  • Mats Dagerlind är inte ensam om att – på fullt allvar – tro att de svenska journalisterna samlats till ett stormöte och tecknat ett hemligt avtal om att för lång tid framöver ljuga om

En tid senare nämner jag konspirationsteorin när jag blir intervjuad av Expressen. Direkt får jag mejl som bestämt hävdar samma sak som Dagerlind. Mötet har ägt rum. Ett hemligt avtal finns.

Att myten lever kvar säger mer om trollens okunskap om medier än om något annat. Självfallet har medierna inte iscensatt någon systematisk mörkningskampanj. Självfallet har Sveriges journalistkår inte träffats och skrivit på något hemligt avtal.

Bert Karlsson, Mats Dagerlind och foliehattarna på Avpixlat är inte ensamma om sin åsikt att medierna inte rapporterar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring. Ulf och Lena Adelsohn luftade sina tankar om detta i en DN-intervju i mars 2016. Han har varit moderat partiledare, hon kulturminister. De kritiserades hårt. Och efteråt publicerades en mätning som visade att allmänhetens förtroende för morgontidningar och public service-medier är stort. Det ansågs bevisa att Adelsohns bild av förtroendet för medierna var fel. Forskare uttalade sig och sa att det inte finns belägg för att medierna är partiska för någon politisk åsikt.

Men så enkelt är det inte.

Allmänhetens förtroende för vissa medier är visserligen stort. Men i en fråga är det samtidigt lågt. När SOM-institutet frågar svenska folket om de instämmer i att ”medierna inte rapporterar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring” svarar sextio procent ja. Den senaste siffran är från 2014. Och på den nivån har den legat i många år. Även bland dem som samtidigt säger att de har stort förtroende för medier som Sveriges Television tror en klar majoritet att medierna inte berättar sanningen om invandringen. (Fotnot 2)

Kanske beror det på hur frågan är ställd. Kanske skulle man få liknande siffror om man ställde samma fråga om kungahuset eller politikernas privatliv. Kanske tycker några av dem som instämmer att det är bra att medierna inte berättar ”sanningen” eftersom det annars skulle förstärka fördomar och främlingsfientlighet. Men det är ändå en siffra man kan fundera över. När invandringen var en fråga långt ner på dagordningen hade det mindre betydelse att allmänheten inte litade på medierna inom just detta område. Men det kan stämma till eftertanke att en majoritet av befolkningen inte litar på medierna i den fråga som idag dominerar nyhetsrapporteringen.

De som vill minska invandringen tror dessutom i högre grad att medierna inte berättar sanningen om den, visar siffrorna.(Fotnot 3)

Så länge SOM-institutet gjort mätningar har de visat att åsikten att vi ska ta emot färre flyktingar har starkare stöd än åsikten att vi ska ta emot fler. Siffran har pendlat lite upp och ner. Men i de senaste tjugofem årens mätningar har de som velat minska invandringen varit betydligt fler än de som vill öka den. Högst var siffran vid ungefär den tidpunkt då Bert Karlsson viftade med sitt konspirationspapper i teve, Expressen ropade ”Kör ut dem” på en löpsedel och Ultima Thule låg på topplistorna. Sedan sjönk den, för att få en liten topp vid valet 2002 då Folkpartiet och Lars Leijonborg lockade nya väljargrupper med sitt förslag om språktest och andra hårda tag mot invandrare. På senare år har den svajat fram och tillbaka. Mest dramatiska tycks svängningarna ha varit under 2015 då asylmottagandet dominerade nyhetsrapporteringen.(Fotnot 4)

Siffran på hur många som svarar ja på om vi ska ta emot färre flyktingar används ibland som en mätare på främlingsfientlighet. Det kan man invända emot. Rimligen kan svaret bero på hur stor volymen i mottagandet är när frågan ställs. Den rödgröna regeringen, liksom företrädare för det största oppositionspartiet, hade hösten 2015 varit tvungna att svara ja på frågan om de blivit tillfrågade. Det är svårt att se det som belägg för att de plötsligt blivit främlingsfientliga. En konstig debatt om ”mörkning” följde efter DN:s intervju med paret Adelsohn. Forskare och debattörer pratade förbi varandra.

Här är ett försök att kommentera några av de påståenden som förekommit. Jag utgår från olika studier på området, mina egna erfarenheter som journalist och framförallt de forskningsintervjuer jag gjorde för boken Problempartiet. Inför valet 2010 djupintervjuade jag, som doktorand vid Mittuniversitetet, tjugosex chefer och ledande politiska reportrar på de stora medierna i Stockholm och Skåne. Studien handlade om mediernas syn på SD, men också om synen på frågor som rör invandring.

 

  1. Har det förekommit någon konferens där nyhetsvärdering om invandringen diskuterats?

Ja, massor, men inte i Saltsjöbaden. Ofta har det ingått i diskussioner om hur SD ska bevakas. Publicistklubben har haft flera debatter. Grävande journalister har haft seminarier. Föreläsare från Expo och andra organisationer har hållit kurser för olika mediehus. Jag har själv hållit flera sådana. Inför valet 2010, när SD var på väg in i riksdagen, hölls ett stort antal konferenser på landets redaktioner om hur man ska bevaka partiet och de frågor det driver. På seminarier hos SVT visades ett tal som Kent Ekeroths hållit på ett landsmöte. Deltagarna fick veta att SVT måste ta avstånd från de åsikter som Ekeroth framförde. När SVT sände från landsmötet la man därför ut en skylt där det stod att det som framfördes inte överensstämmer med SVT:s syn på alla människors lika värde.(Fotnot 5) På Ekot hölls konferenser om hur SD och frågor som rör invandring ska bevakas. Efteråt skrevs en policy där det konstaterades att:

  • SD är ett främlingsfientligt
  • Ekot ska ta avstånd från främlingsfientlighet.

Liknande konferenser har hållits på TV4 och ett flertal tidningsredaktioner. En återkommande frågeställning har varit hur SD ska granskas och hur partiets hjärtefrågor ska bevakas.

 

  1. Har nyhetsrapporteringen påverkats av en rädsla att underblåsa främlingsfientlighet och gynna Sverigedemokraterna?

Ja. Flera berättar i mina intervjuer om sådana erfarenheter. Nästan alla säger att rapportering om invandrare och brottslighet är problematisk och flera berättar att man håller tillbaka för att det inte ska bidra till ökad främlingsfientlighet. De säger att man ”lägger ribban högre” för vad som rapporteras för att inte gynna mörka krafter. Någon nämner att det skulle vara problematiskt att publicera ett reportage om fundamentalister som förtrycker kvinnor nära inpå ett val. En annan nämner granskning av slöjbruk eller hedersmord som exempel på sådant man väljer bort när det är valrörelse. Flera motiverar hållningen med att man inte vill ge Sverigedemokraterna ”onödig draghjälp”. Skånejournalister säger att man ”tänker sig för” i bevakningen av till exempel problem i Rosengård eftersom sådan rapportering kan gynna SD. Man ”tänker två gånger” när man skriver om SD:s motioner och politiska förslag. När jag sammanfattade intervjusvaren blev konklusionen: I bevakningen av problem med invandring och mångkultur finns en tydlig försiktighet hos de intervjuade. Flera beskriver hur man sätter ribban högt, ligger lågt eller förhåller sig skeptisk för att inte gynna mörka krafter. Journalisterna vill inte bli anklagade för att gynna Sverigedemokraterna.

En chefredaktör berättar att det finns uppgifter om invandrares brottslighet som är sanna, men som han inte publicerar:(Fotnot 6)

– Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen.

Idealet hos de flesta är att vara konsekvensneutral men flera tror att den egna aversionen mot SD gör rapporteringen mer återhållsam, försiktig och negativ. Detta kan ha ändrats sedan intervjuerna gjordes 2010 och det vore därför vetenskapligt intressant att göra om intervjuerna idag för att se vad som skiljer sig. Någon systematisk mörkläggning finns det inga belägg för. Men vissa hävdar att resonemangen lever kvar. Sakine Madon skrev en krönika om det i Expressen våren 2016. Flera journalister hade berättat för henne att sådana överväganden förekommer. De citerades anonymt och hon blev hårt angripen. ”Ge konkreta exempel eller håll tyst! Någon partiskhet förekommer inte”, sa kritikerna.

Jag följde denna debatt med mina intervjuer i minne. Flera seriösa journalister hade nyligen berättat även för mig att sådana argument fortfarande påverkar rapporteringen. De berättade att det finns en ängslighet kring ”känsliga ämnen”, att man rapporterar återhållet, med en viss vinkling eller väljer experter utifrån en given agenda. Många studenter jag träffar som lärare i journalistik argumenterar för en mer aktivistisk hållning. Ofta formuleras det som att man ska undvika problematiseringar som kan underblåsa fördomar och främlingsfientlighet, vilket så klart kan vara i sin ordning. I alla fall i vissa situationer. Rapportering om brottslingars etnicitet är ett sådant exempel.(Fotnot 7)

Men att hävda att det alls inte förekommer avsteg från konsekvensneutraliteten låser diskussionen på ett märkligt vis.

Från samma håll som Sakine Madon kritiserades ser jag samtidigt argumentering för att invandringen inte bör problematiseras och att sverigedemokrater inte ska få yttra sig så mycket som de får. Det kan vara i sin ordning. Men resonemanget går inte riktigt ihop. Endera tar man sådana hänsyn i bevakningen och står för det. Eller så gör man det inte. Då blir frågan också lättare att diskutera.

 

  1. Har journalisterna agerat partiskt gentemot SD?

Ja. Det framgår tydligt av intervjuerna. Och det konstateras i flera undersökningar. Strategierna har varierat. Man har tigit om dem, granskat dem hårdare och lyft fram kritiker mer än man gjort med andra partier. Orsakerna är flera och komplexa. Delvis är det också SD:s eget fel. De har varit svårare än andra partier att bevaka, till exempel med företrädare som beter sig konstigt och pressfolk som inte ringer tillbaka. De driver så extrema frågor att de skiljer ut sig.

 

  1. Har journalister en annan världsbild än SD?

Ja. Journalister har värderingar som kraftigt avviker inte bara från SD:s anhängare utan från befolkningen i stort när det gäller till exempel synen på invandring. Det visar flera undersökningar. Och jag tror inte att min vänkrets och de mediemiljöer där jag befinner mig skiljer sig särskilt mycket från andra i Stockholm. Där jag bor röstar man på Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ, inte på Sverigedemokraterna. De värderingar och åsikter jag möter hos mina kolleger i dessa frågor skiljer sig från de mätningar som gjorts om vad svenska folket tycker. Allmänheten är betydligt mer benägen än journalisterna att tycka att invandringen ska minska. Den är också mer rasistisk och intolerant.

 

  1. Samspelar nyhetsmedierna med de etablerade politiska partierna?

Ja. Inför valet 2014 drev sju partier en linje och enbart SD en annan i invandringsfrågan. Då riskerade journalister som problematiserade frågor som rörde integration, migration och mångkultur att bli förknippade med SD och kritiserade för att hysa rasistiska åsikter. Invandringsfrågan undveks av medierna och de andra partierna inför valet 2010. Inför valet 2014 berörde den samhället så mycket att den inte gick att undvika på samma sätt.

I samband med att de stora partierna sedan svängde och stramade åt asylmottagandet hösten 2015 kan man ana en förändring också i nyhetsjournalisternas bevakning. Hur den utvecklas återstår att se. Ett intryck är att pendeln svängt åt andra hållet. Mediernas samspel med politiken före, under och efter hösten 2015 kommer att vara intressant för forskare att studera.

 

  1. Har nyhetsmedier agerat mot SD tillsammans med de etablerade politiska partierna?

Ja. Inför valen 2010 och 2014 drev båda kvällstidningarna tydliga kampanjer för mångkultur och mot SD. Tidningarna tog ställning mot SD även på nyhetsplats. Både Aftonbladet och Expressen publicerade bilder på partiledare som höll upp och berömde löpsedlar som tog ställning mot SD. Dagens Nyheter beslutade att ge SD minsta möjliga uppmärksamhet inför valet 2010 med motiveringen att man inte ville ge draghjälp åt ett parti vars värderingar inte överensstämde med tidningens. Journalister protesterade internt mot beslutet som innebar att man avvek från normal nyhetsvärdering kring något som var på väg att hända i samhället. Det vann svagt gehör.

Tidningarna ansåg sig ha goda skäl för detta. Men det bör ändå konstateras att så skedde.

 

  1. Hur kan då forskare påstå att det inte finns belägg för att medierna är partiska?

Det beror på att de svarar på en annan fråga än den ställda. I de inlägg jag läst pekar forskarna på att det saknas belägg för att medierna är partiska på högervänster-skalan, det vill säga regeringsalternativen och de etablerade partierna. Vilken sida som får mest gynnsam bevakning varierar från valrörelse till valrörelse och styrs mycket av slumpen. Däremot visar min egen intervjustudie, liksom andra undersökningar jag läst, att journalisterna är partiska när det gäller Sverigedemokraterna och vissa frågor som partiet för fram. Det kan finnas legitima skäl till det, till exempel att man vill agera mot det man tycker är främlingsfientligt. Några redaktioner har skrivit in detta i policydokument. Dagens Nyheters beslut att skriva minimalt om SD inför valet 2010 är ett exempel. I mina intervjuer berättar flera om sådana överväganden. Flera nämner den märkliga tystnaden om SD inför valet 2006. Partiet hade nyhetsvärde eftersom det nosade på riksdagsspärren och var på väg in i hälften av landets kommuner, i många fall som problematisk vågmästare. Men i medierna var det tyst. Sverigedemokraterna placerades i aktiv medieskugga. Detta faktum har bekräftats av flera forskare. Troligen berodde det på en kombination av önsketänkande och fokus på annat.

Inför valet 2010 fick SD mer negativ uppmärksamhet än något parti tidigare fått, enligt Kent Asps mätning av valrörelsen. Tydligast var Expressen som på valdagen hade en SD-valsedel nertrampad i rännstenen på sin förstasida och på nyhetsplats påminde om partiets rasistiska förflutna.

Journalister har varit partiska gentemot SD. Men det behöver å andra sidan inte vara ett problem. De etablerade medierna anser att de ska vara är partiska till förmån för demokratin och alla människors lika värde. Vissa tolkar detta i intervjuerna som att man ska agera annorlunda mot SD på grund av partiets smutsiga förflutna och främlingsfientliga retorik. Debattörer har hävdat att man ”köper SD:s världsbild” när man problematiserar frågor som rör invandring.

Diskussionen skulle vinna på att handla om hur partisk rapporteringen ska vara, istället för att diskutera om det alls förekommer en sådan faktor.

 

  1. Har negativ medierapportering minskat stödet för SD?

Nej. Mycket talar för att det fått motsatt effekt. Kraftig återkommande negativ uppmärksamhet från ”medieetablissemanget” tycks gynna SD eftersom det förstärker den martyrbild de gärna odlar. Det finns exempel på att omfattande kritisk rapportering medfört ökat stöd för SD. Uppståndelsen som följde efter Jimmie Åkessons debattartikel om islam i Aftonbladet hösten 2009 är det tydligaste exemplet. Kritiken var massiv. SD ökade starkt i opinionen. ”Det tog oss över fyraprocentssprärren”, sa Åkesson efteråt.

Mycket talar för att kvällstidningarnas stora intresse för SD bidragit till att partiet ökat i opinionen och att debattklimatet polariserats. Den majoritet av svenska folket som inte tror att de etablerade medierna ger dem sanningen kring invandringens problem, har idag andra kanaler att samla information och argument från än vad som var fallet när medierna lyfte in Bert Karlssons nydemokrater i riksdagen 1991. En av dem stavas Avpixlat.

Kanske har mediebevakningen och verkligheten skapat en perfekt storm när det gäller stödet för SD. Jag bläddrar fram till sidan 222 i Problempartiet och läser vad en av de intervjuade Skånejournalisterna sa 2010 om SD:s drömscenario:

– Det bästa för Sverigedemokraterna skulle ju vara om vi ägnade en stor del av nyhetsprogrammen fram till valet åt invandringspolitik, där andra partier fick förfasa sig över Sverigedemokraterna, och Sverigedemokraterna fick stå där i försvarsställning och spy galla över muslimer.

Ungefär så såg det ut inför valet 2014 och det år som sedan följde.

 

  1. Är det motiverat att ha en annan måttstock för frågor som rör invandring och etnicitet än andra områden?

Ja. Kanske är allt detta i sin ordning. Skälet till att invandringsfrågorna hanteras annorlunda är att det är farligt att spela på fördomar. I många länder driver neopopulistiska partier frågor om invandring och kriminalitet, gärna i kombination. Det gör de därför att det inom dessa områden finns ett glapp mellan folks åsikter och partiernas politik som de kan exploatera. Glappet finns därför att seriösa partier avstår från att fiska i grumliga vatten. Man vet att många skulle rösta på ett parti som vill kastrera våldtäktsmän och låsa in fångar på vatten och bröd, men seriösa partier avstår från att driva dessa frågor eftersom de vet att forskning, mänskliga rättigheter och allmän anständighet talar i annan riktning. Samma sak med invandringspolitiken. Seriösa partier avstår från att spela på främlingsrädsla och intolerans för att vinna väljare. Mycket talar för att Ny demokratis hätska torgmötesretorik i början av nittiotalet uppviglade till främlingsfientligt våld, liksom att hatretoriken på sajter som Avpixlat idag fyller samma funktion. Det gör att det i debatten finns legitima och icke-legitima fält för vad som kan diskuteras. SVT:s Agenda skulle inte ha en debatt mellan två jämbördiga parter där den ena hävdar att jorden är platt och den andra att den är rund. Vi kan diskutera för och emot kärnkraft, men inte för och emot i frågan om alla rasers lika värde. Om en svensk politiker förespråkade dödsstraff skulle det betraktas som apart och hamna i det icke-legitima fältet.

I min undersökning lät jag de tjugosex intervjuade journalisterna pricka in ett antal av de påståenden som kan komma från SD:s anhängare i olika sfärer. Flera av påståendena, som att ”romer stjäl” eller att ”invandrare våldtar mer än andra”, placerar majoriteten av de intervjuade i sfären av avvikelser, det vill säga åsikten är inte ”legitim”. Där hamnar också åsikten att det är dåligt med ett mångkulturellt samhälle och att islam är det största inhemska hotet.

Här finns en förklaring till att medierna agerar partiskt gentemot Sverigedemokraterna: SD och SD:s anhängare driver frågor som de flesta journalister tycker är icke-legitima. Därför behandlas de annorlunda.

Detta kan problematiseras. De intervjuade journalisterna och cheferna är långt ifrån ense om vad som är legitimt att tycka.

Man kan ta åsikten att det är dåligt med mångkultur som exempel. Där skiljer sig svaren åt. Ungefär hälften tycker att åsikten är legitim att diskutera. De andra tycker det inte. Jag tycker själv, som de flesta mina vänner och kolleger, att mångkultur är berikande och bra. Men det bör samtidigt vara tillåtet att tycka tvärtom. Argumenten kan vara rasistiska och icke-legitima, men själva åsikten behöver inte vara det. Man bör få diskutera hur mycket samhället ska anpassa sig till nya kulturer och hur mycket anpassning som ska krävas av dem som flyttar hit. Stänger vi åsiktsdörren där, öppnar vi för ett godtycke i andra frågor som inte är värdigt ett generöst debattklimat.

Två av de intervjuade journalisterna placerar även åsikten att invandringen bör minska på gränsen till det legitima. Står de fast vid den klassificeringen skulle de idag få problem i bevakningen av politiken. Då skulle det vara illegitimt att uttrycka den åsikt som regeringen, det största oppositionspartiet och merparten av befolkningen för närvarande har i den fråga som de flesta svenskar tycker är den viktigaste.

Slutligen kan det vara tankeväckande att blicka tillbaka på nittiotalets fortsättning. Ny demokrati utvecklades från populistiskt pilsnerparti till att bli en främlingsfientlig sekt som kollapsade och försvann. Regeringar av olika kulör genomförde sedan det mesta av Ny demokratis invandringspolitik. Flyktinginvandringen och invandringsmotståndet sjönk tillbaka. I medierna fanns ett dåligt samvete för att man skapat Ny demokrati som länge verkade återhållande på bevakningen av liknande partier. SD växte sakta till sig medierna förutan, bytte bombarjackorna mot Dressmankostymer och strök bort det grövsta i partiprogrammet. När partiet kom in i riksdagen gick det inte längre att välja bort. Och när sedan migrationsfrågan växte sig stor fick man sin perfekta storm i medierna.

Man kan tycka vad man vill om regeringens invandringspolitik. Men när det sedan hösten 2015 finns åsiktsskillnader i politiken är det inte längre SD mot resten i teves debatter. Därmed har partiet förlorat exklusiviteten i sin hjärtefråga. Och hamnat i medieskugga.

Möjligen kan det göra att SD börjar pysa ihop och att laddningen i invandringsfrågan försvinner.

Ungefär så har cyklerna för liknande nypopulistiska partier sett ut i andra länder. När de kommer in i politiska församlingar och blir tråkiga och tabloidpressen inte längre skriver helsidor om dem, tenderar de att falla samman i interna bråk.

Jag tror att många journalister hoppas på det. Men jag tror samtidigt att de flesta av dem ser som sin främsta uppgift att rapportera det som är sant och relevant, snarare än att driva kampanj mot åsikter de inte gillar.

Mediernas makt över opinionen har minskat. Och dilemmat med en aktivistisk nyhetsrapportering kan sammanfattas i ett exempel:

När Dagens Nyheter bestämmer sig för att motarbeta Sverigedemokraterna genom att inte skriva om dem har det liten betydelse för partiets valresultat. Den typiske sverigedemokraten läser ändå inte DN. Däremot kan det påverka förtroendet hos de läsare som vill veta vad som är på väg att hända i samhället, om det kommer in ett problemparti i riksdagen som tidningen inte berättat om.

Björn Häger

Björn Häger är journalist och ordförande i Publicistklubben. Han skrev som doktorand vid Mittuniversitetet boken Problempartiet (Sim(o), 2012) om mediernas bevakning av  Sverigedemokraterna.

Detta är en av åtta essäer om journalistik om migration. Du hittar alla åtta här!

Fotnoter:

1) Jfr Problempartiet (Simo, 2012): 207ff. Thomas Gür och Susanna Popova säger i Axess-programmet Åsiktsmaskinen den 29 april 2007 att de deltagit i en konferens där rapporteringen om brottslighet bland invandrare var ett av ämnena. Där ska de ha varit ensamma om att vilja ”ta av locket” i rapporteringen. Mötet hölls inte i Saltsjöbaden utan vid DN:s kontor i Marieberg. Och Gür har efteråt förklarat att det självklart inte handlade om enas om något avtal eller att utfärda några rekommendationer om invandringsbevakningen. Ej heller fanns någon sådan avsikt med mötet. Men mer intressant att diskutera är: finns det en outtalad, mera osynlig version av ”Lilla Saltsjöbadsavtalet”?

2) 57 procent av dem som säger att de har stort förtroende för SVT instämmer helt eller delvis i att medierna inte berättar sanningen om problem förknippade med invandringen. Jfr Politologerna, 2016.04.05, Andrej Kokkonen: ”Medierna; invandringen och förtroendet”. politilogerna.wordpress.com.

3) 82 procent av dem som vill ta emot färre flyktingar instämmer helt eller delvis i påståendet att medierna inte berättar sanningen om problem förknippade med invandringen, enligt den senast publicerade SOM-undersökningen som gjordes strax efter valet 2014.

4) Högst var motståndet 1992 när Balkankrig och ekonomisk kris sammanföll. Då ville 65 procent ta emot färre flyktingar. Det sjönk sedan under resten av nittiotalet, för att få en topp under tjugohundratalets början och sedan sjunka fram till sin lägsta nivå 2011. Då tyckte cirka 40 procent att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, medan och 30 procent att det var ett dåligt förslag. Hösten 2014 tyckte 43 procent att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. 32 procent tyckte att det var ett dåligt förslag. Därefter tycks opinionen ha svängt kraftigt fram och tillbaka. En undersökning av Demoskop visade en stark ökning våren 2015. Då tyckte 58 procent av de tillfrågade att invandringen var för stor. En Ipsosmätning, publicerad i DN 2015.09.27, visade sedan helt motsatta siffror. Enligt den var andelen som ville ta emot fler flyktingar för första gången större än andelen som ville ta emot färre. SOM:s mätning för 2015 pekade i samma riktning. I den sjönk motståndet till 40 procent. Detta kan därefter ha svängt åt andra hållet. I en undersökning av Novus våren 2016 tyckte 70 procent att regeringens skärpta invandringspolitik var bra.

5) Ekeroths uttalanden om islam ansågs komma i konflikt med formuleringarna i SVT:s sändningstillstånd att slå vakt om ”det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde”. Därför kunde de inte sändas utan att man tog avstånd från dem.

6) Jfr Problempartiet (Simo, 2012): 203ff. I intervjuerna ges som exempel uppgifter som skulle späda på fördomar om romers brottslighet.

7) Där hänvisas till § 10 i de pressetiska publicitetsreglerna, där det stadgas: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”