Karl Dahlstrand: Bra regler men dålig tillämpning – en enkätstudie om pressetik och publicitetsskador

/Obs: Alla figurer och tabeller är borttagna ur denna webbversion./

Vi lever våra liv ständigt omgivna av mediers utbud och därför blir frågan om hur medier påverkar våra liv viktig. Vi vill med den studie som presenteras i detta kapitel undersöka hur de berörda uppfattar mediers vilja att korrigera fel och återupprätta förtroende när de vållat publicitetsskada. Särskilt undersöks publicitetsskador och hur dessa hanteras enligt det pressetiska regelverket. Vilken upprättelse ger de medieetiska systemen?

Frågor om hur olika (person)uppgifter kan och får behandlas eller spridas har kommit att aktualiseras som en följd av digitaliseringen av det sociala livet. Idag kan vem som helst söka och sedan behandla en stor mängd information om enskilda personer. Det är också enkelt att publicera dessa data och därigenom nå en mycket stor krets av människor – som i sin tur låter sig påverkas av innehållet i fråga. Samtidigt har det blivit allt enklare att anmäla, kritisera och själv kontrollera uppgifter som andra publicerar. Sammantaget bildar de olika faktorerna en komplex mediebild som gör det motiverat att undersöka hur personer som anmält olika former av publiceringar uppfattar det pressetiska regelverket och hur regelverket tillämpas. Nedan kommer en översiktlig bild ges av det pressetiska systemet.

Pressombudsmannens och Granskningsnämndens roll

Anmälningar av publicerat material behandlas initialt av Allmänhetens Pressombudsman (PO) som sedan väljer om anmälningen ska avskrivas eller gå vidare till Pressens Opinionsnämnd (PON). Nämnden är inrättad av tidningsbranschen och syftar till självgranskning av publicerat material. Personer som känner sig utsatta för oförsvarliga publicitetsskador (personligen kränkta eller på annat sätt orättvist behandlade) genom det som skrivits om dem i medier kan alltså vända sig till Allmänhetens Pressombudsman (PO). När detta skrivs är det, kan tilläggas, hundra år sedan Pressens Opinionsnämnd (PON) bildades 1916.

Om saken inte rör en tidningspublicering kan personen ofta istället vända sig till Granskningsnämnden för radio och TV (GRN) som ingår i Myndigheten för press, radio och TV och få inslaget prövat utifrån krav rörande bland annat saklighet och opartiskhet. GRN:s beslut kan vara friande, fällande eller friande med kritik och nämnden kan använda vite som påtryckningsmedel för att få programföretaget att rätta sig efter nämndens beslut. När en tidningspublicering klandras av PON ska tidningen publicera det fällande beslutet och tidningen ska också betala en expeditionsavgift för att finansiera PO:s och PON:s verksamhet. Även fällningar i GRN ska offentliggöras av det fällda mediet.

En viktig skillnad mellan anmälningsformerna för PO respektive GRN är att anmälaren vid en PO-anmälan ska vara personligen berörd av den publicering som anmäls, vilket innebär att hen ska vara namngiven eller på annat sätt utpekad. Anmälningar till GRN kan också röra mer allmänna teman såsom opartiskhet och saklighet, våld och pornografi eller exempelvis reklam och annonser.

Gemensamt för PON och GRN är nämndernas sammansättning av jurister och journalister. Denna semirättsliga karaktär är utmärkande för liknande nämnder där en professions verksamhet bedöms och kontrolleras. Den pressetiska självregleringen eller självsaneringssystemet, som brukar beskrivas som typisk för den svenska modellen, har syftat till att undvika detaljerad lagstiftning på området. Samtidigt får beslutsprocessen korporativa drag då etablerade företrädare för olika intressegrupper ska avgöra enskildas ärenden liksom tillvarata mer allmänna intressen (Hydén, 2002). De enskildas frioch rättigheter tenderar dock att trängas tillbaka och även om syftet är att undvika överreglering finns risken för att självregleringen via olika nämnder och intresseorgan i praktiken riskerar att framstå som svåröverblickbar med en hög grad av normkomplexitet. Eftersom yttrandefrihetens gränser och hur mediernas kontroll och ansvarsutkrävande utformas är en central fråga i en demokrati kan det vara värt att notera hur Demokratiutredningen (SOU 2000:1) pekade på en motsättning mellan den traditionella svenska modellen med dess korporativistiska drag och ökad pluralism i samhället. Samtidigt återfinns liknade system med självreglering och självkontroll av medier i andra jämförbara länder (von Krogh & Bodahl-Johansen, 2010) och det självsanerande systemet utgör en integrerad del av den svenska tryckoch yttrandefriheten (SOU 2006:96; SOU 2012:55) även om kritik förekommit. En fördel med det självsanerande systemet som lyfts fram av Yttrandefrihetskommittén är dess ”möjlighet till successiv anpassning till de ofta svårfångade förändrade samhälleliga värderingar som sker över tid” (SOU 2012: 55, s. 707). Branschorganisationer som Tidningsutgivarna (TU) och Utgivarna har drivit frågan om möjligheten att ha ett samlat och gemensamt organ för medieetisk granskning oavsett publiceringsform. Journalisten och utredaren Nils Funcke presenterade 2013 en rapport där Allmänhetens Medieombudsman (MO) och Mediernas Opinionsnämnd (MON) föreslogs ersätta dagens PO och PON, som ju bara rör tidningars publiceringar (Funcke, 2013).

Syfte och genomförande

Frågor som hur det självsanerande systemet vuxit fram och hur regelverket tillämpas i nämnderna är intressant ur rättssociologisk synvinkel. Rättssociologin som akademiskt ämne har just relationen mellan rätt och samhälle som sitt studieobjekt (Mathiesen, 2005). Det är också rättssociologiskt relevant att undersöka erfarenheter hos personer som möter det självsanerande systemet i form av PO, PON och GRN. Enligt grundlagen har medier stor frihet för att kunna publicera vad som är viktigt för medborgarna och för en allsidig samhällsdebatt. För pressetiken och god publicistisk sed krävs samtidigt granskning av medier och att anmälningar och klagomål tas på allvar eftersom det är genom kritiken och ansvarsutkrävandet som yttrandefrihetens gränser formas. Föreliggande enkätundersökning har genomförts genom ett samarbete mellan Lars Truedson vid Institutet för mediestudier och Karl Dahlstrand vid Rättssociologiska institutionen på Lunds universitet. Institutet för mediestudier har till syfte att verka för en samhällsdebatt grundad på kunskap om hur väl medierna sköter journalistikens grundläggande roll i samhället. En sådan kunskapsfråga är hur publicitetsskador hanteras i det befintliga pressetiska systemet genom PON och GRN. Får de klagande, när de själva är drabbade, verklig upprättelse och förmedlas en relevant reaktion på vad som hänt? Utifrån detta kunskapsbehov utformades en unik enkätstudie om hur de som anmält medier till PO och GRN ser på resultatet av fällningarna. Vi passade också på att ställa frågor om vad som konstituerar publicitetsskador och hur dessa uppfattas av respondenterna. Det ställdes även frågor om hur upprättelse uppfattas av respondenterna och vad som enligt respondenterna krävs för att de ska få upprättelse efter en publicering som kan upplevas kränkande. Enkätstudien genomfördes under våren 2016. Nedan kommer en översiktlig och kortfattad beskrivning att ges av enkätstudien.

Översiktlig metodbeskrivning av enkätundersökningen

För att nå kunskap om inställningen hos personer som har erfarenhet av det pressetiska systemet konstruerades en webbenkät som distribuerades till ett urval av dem som gjort en anmälan till PO eller GRN.1 Urvalet av respondenter begränsades till personer som anmält publiceringar som blivit fällda i PON under år 2015 och till de anmälningar som inkommit till GRN och som fått ett fällande beslut under samma år. Sammanlagt kontaktades 84 respondenter under våren 2016 med en webbenkät via mail. Webbenkäten utformades och distribuerades med hjälp av webbenkätföretaget Questback. Metoden möjliggjorde att vi kunde garantera respondenterna anonymitet och att respondenterna kunde avbryta sin medverkan i undersökningen. Enkätfrågorna föregicks av en informationstext där respondenterna fick möjlighet att läsa om syftet med enkätundersökningen, om pressetik och publicitetsskador samt en kortfattad presentation av vilka som genomför studien och kontaktuppgifter. Enkätfrågorna behandlar dels vilken form av anmälan eller klagomål respondenten gjort, om publiceringen påverkat respondenten och i så fall hur samt frågor om olika former av publicitetsskador och hur dessa kan kompenseras. Eftersom ämnet kan upplevas relativt komplicerat och frågorna kan väcka olika tankar och erfarenheter, erbjöd vi även respondenterna att kunna lämna egna kommenterar via öppna frågor i enkäten. Enkäten innehöll även några förtroendefrågor av typen ”Om du råkade ut för att medier publicerar uppgifter som utsätter dig för en publicitetsskada, hur tror du i framtiden att Allmänhetens Pressombudsman (PO) eller Granskningsnämnden för radio och TV skulle tillvarata dina intressen?”. Den typen av frågor har tidigare använts i en enkätstudie om nätkränkningar (Svensson & Dahlstrand, 2014), vilket således möjliggör att enkätresultaten jämförs. Detta gäller också en enkätfråga där respondenten fick i uppgift att värdera hur kränkande en viss publicering uppfattas på en skala mellan 1–7. Enkäten avslutades med ett antal bakgrundsfrågor rörande kön, ålder, civilstånd, utbildningsnivå, boendeform, ort och sysselsättning.

Urval och bortfall

Vi valde att använda oss av ett tidsurval och begränsade urvalet till de som under 2015 anmält någon publicering eller sändning till GRN eller PO som resulterat i en fällning. Bara ett fåtal av alla de anmälningar som görs resulterar i några närmare åtgärder och en ännu mindre del fälls av PON eller GRN (5–10 procent av anmälningarna leder till antingen fällning eller kritik). Eftersom syftet med studien är att undersöka om de som anmält fått upprättelse och upplevt det pressetiska systemet som relevant och välfungerande utifrån ett brukarperspektiv riktade vi in oss på dem som har erfarenhet av en framgångsrik anmälan. Sammanlagt kontaktades 84 respondenter, varav 61 som anmält till GRN och 232 som anmält till PO. Av dessa visade det sig att tre personer inte var möjliga att nå på grund av felaktiga kontaktuppgifter och att två var juridiska ombud. Efter hänsynstagande till detta naturliga bortfall återstår ett nettoresultat på 79 personer som kontaktades. Av dessa 79 personer besvarade 35 stycken webbenkäten efter två påminnelser vilket ger en svarsfrekvens på 44,3 procent. Bortfallsanalysen, där könsfördelningen och fördelningen mellan anmälningar till PON och GRN jämfördes mellan populationen i urvalsramen och de respondenter som besvarade enkäten, visade inte på några betydande skillnader.3 Problem med relativt låga svarsfrekvenser är tyvärr allt vanligare vid olika undersökningar där personer kontaktas via telefon, brev eller mejl och svarsfrekvenser kring 30–40 procent är inte ovanligt. En hög svarsfrekvens är samtidigt inte en garanti för att ett resultat faktiskt speglar verkligenheten. Så länge de som besvarar enkäten är representativa för undersökningsgruppen spelar låg svarsfrekvens mindre roll (Bryman, 2011; Denscombe, 2009). I vårt fall visade bortfallsanalysen att de personer som besvarat enkäten inte ser ut att skilja sig från totalgruppen som gjort anmälan till PO eller GRN. Ändå ska enkätresultat med ett mindre antal deltagande respondenter och med relativt låg svarsfrekvens tolkas med försiktighet.

Resultatredovisning

Enkäten inleds med frågor om den anmälan eller det klagomål som respondenten gjort. Av de 35 respondenter som besvarade enkäten hade en majoritet gjort en anmälan till GRN. Två mindre grupper har antingen gjort PO-anmälan eller framfört klagomål direkt till medieföretaget, redaktionen eller utgivaren. Vad alla respondenterna har gemensamt är att de anmält eller klagat på någon form av publicering eller sändning. På frågorna om vad anmälan eller klagomålet handlade om, och varför anmälan eller klagomålet gjordes svarar respondenterna att de ville uppmärksamma något de tycker strider mot pressetiken och någon bestämmelse för sändningstillståndet. Syftet kan således sägas vara en vilja att bidra till den pressetiska medvetenheten och god publicistisk sed. En minoritet av respondenterna angav svarsalternativen om egen upprättelse eller en känsla att vara personligen orättvist behandlad av medier.

Respondenterna fick även möjlighet att med egna ord kort beskriva vad som hände och var publiceringen ägde rum. En majoritet av respondenterna valde att göra detta och av kommentarerna att döma handlar det främst om personliga publicitetsskador, mediers bristande opartiskhet och frågor som rör reklam eller otillbörligt gynnande. Som illustrativa exempel kan nämnas några kommentarer och beskrivningar: ”Otillbörlig reklam i radio Kristianstad. De intervjuade en person som helt fritt fick tala om sina produkter”, ”Jag blev uthängd med stor bild och med felaktiga anklagelser mot mig som person. Jag fick inte tillfälle att yttra mig trots grovt felaktiga påståenden” och ”Studio 1 i P1: Ensidig rapportering i P1 där reportern var pro-Palestina och hade fördomar om Israel som var av antisemitisk natur. Inslaget fälldes i GRN”. Som angavs ovan anger flera respondenter altruistiska skäl för sin anmälan. Andra reagerar både starkt och personligt på vad medier gör och inte gör. Som framgår av nedanstående figur anger 63 procent av respondenterna att de blivit upprörda av publiceringen.

Även här kan några exempel från respondenternas egna kommentarer få illustrera hur ämnet uppfattats. Ibland ges en ganska personlig bild av hur mediesituationen kan upplevas: ”Jag blev upprörd och arg varför man visar sådant övervåld i TV. Ville förhindra att andras barn eventuellt skulle kunna titta på sådana fruktansvärda scener. Jag är en ansvarsfull person och skulle aldrig låta något sådant inträffa i mitt hem men tänker på andra personer. Såg aldrig klart filmen. Mådde dåligt. Vet ej vad man vill få fram för budskap med filmen, den är bara hemsk och fruktansvärd.”

Som angetts ovan finns det krav och regler kring reklam, produktplacering, sponsring och otillbörligt kommersiellt gynnande som GRN prövar anmälningar utifrån. Dessa saker ligger ofta även nära kraven på opartiskhet och saklighet. Av kommentarerna att döma är just reklaminslag något som kan engagera: ”För jag tycker det är fel att göra reklam i radio på ett felaktigt sätt. De pratade bara om hur bra produkter och var man kunde köpa dom som den intervjuande sålde utan att programledaren var ett dugg kritisk utan bidrog själv till att göra reklam. Det var dock inte så att de bara nämndes i radion utan de verkligen pratade om det. Publik service är ingen kommersiell radio.”

I centrum för denna studie står ju de fall där den enskilde har drabbats av en publicitetsskada och därför söker upprättelse. Ett sådant fall beskrivs av en respondent på följande sätt: ”Lögnerna påverkade mitt rykte som privatperson och internationellt verksam konsult.” Beskrivningen kan sägas vara ganska typisk för den typ av anmälare som drabbats personligt av medierapporteringen och därför söker upprättelse via det pressetiska systemet.

En central fråga i sammanhanget är vad anmälaren hoppades skulle hända när denne gjorde sin anmälan eller framförde sitt klagomål. Därför innehöll också enkäten en fråga där respondenten gavs möjlighet att beskriva sin bevekelsegrund. Svarsmönstret på frågan visar att respondenterna förvånande ofta har allmänna och sociala ambitioner med sin anmälan som går bortom den egna saken på ett sätt som påminner om resultatet på de ovanstående frågorna. Vi ser således i figuren nedan att hela 46 procent angett svarsalternativet ”Att medierapportering och pressetiska frågor uppmärksammas i samhället”.

Det som dock verkar vara allra viktigast för respondenterna, av svarsresultatet att döma, är att den ansvarige erkände misstaget som publiceringen innebar och därmed tog sitt ansvar. Resultatet kan relateras till hur respondenterna besvarat en annan fråga i enkäten som rörde vilken form av anmälan eller klagomål som det rörde sig om. På den frågan valde nästan en tredjedel svarsalternativet ”Framfört klagomål direkt till medieföretaget, redaktionen eller utgivaren”. Samtidigt kan GRN:s eller PO:s beslut motivera

den ansvarige för en publicering att erkänna sitt ansvar, även om det endast är 17 procent av respondenterna som angett svarsalternativet rörande värdet av att få en personlig ursäkt och därmed upprättelse. Samtidigt är ordet ”upprättelse” återkommande när respondenterna med egna ord beskriver varför de gjorde sin anmälan och vad de då hoppades på. Som exempel kan tas följande kommentar: ”Framför allt upprättelse och någon form av ersättning som åtminstone täcker de advokatkostnader jag ådrog mig på grund av publiceringen.” En annan respondent verkar ha fått en ursäkt, men konstaterar samtidigt att ”(a)ng p 3 ovan så skedde också detta, men då var publiceringsskadan redan skedd. Och häri ligger en avsevärd brist. En skada som åstadkommits genom oriktig publicistisk verksamhet blir ju inte ogjord genom att ’syndaren’ erkänner felet. Därmed kan systemet bjuda på incitament att strunta i reglerna om motivet för viss publicering är starkt.”

Ofta rör upprättelse den egna processen och den egna personliga känslan, men som framgår av följande kommentar behöver så inte alltid vara fallet: ”Upprättelse för judarna och de stereotyper som skattefinansierad media bidrar till. Att journalister, även på SR, får försöka hålla sig politiskt obundna i sin rapportering. Göra dem uppmärksamma på att den förhärskande vänstervridningen inte är ok, att önskan finns på opartiskhet.”

Teman som upprättelse, som vanligen förknippas med den egna publicitetsskadan, kan alltså kombineras med klagomål som rör opartiskhet och saklighet kring den enskilde respondentens uppfattning om varför anmälan gjordes. Generellt sett utgår de flesta POanmälningar från en personlig känsla av att vara orättvist behandlad, medan anmälningar till GRN grundar sig i en vilja att bidra till den pressetiska medvetenheten om vad god publicistisk sed är. Därför står också aspekter såsom ansvarsutkrävande och den egna upprättelsen i högre grad i fokus för de som gjort PO-anmälan, än för anmälningarna till GRN. Flera av de som gjort PO-anmälan uppger att publiceringen inneburit kränkande uppgifter medan en majoritet av de som anmält till GRN angett svarsalternativet att ”(p)ubliceringen stred mot bestämmelserna som finns i radiooch tv-lagen eller sändningstillståndet.”

Det finns även andra noterbara skillnader mellan de båda respondentgrupperna avseende den viktiga frågan om hur publiceringen påverkat dem. Respondenter som anmält till GRN anger främst att publiceringen skadat deras förtroende för medier, en viss person inom medierna och medierapporteringen. Jämför man med dem som gjort PO-anmälan framträder istället en bild där fler anger svarsalternativ som rör integritetskränkningar, ärekränkningar eller andra skador av den enskildes intressen. Som illustrativt exempel från kommentarsfältet kan följande berättelse återges: ”En fruktansvärd upplevelse, jag kände mig totalt krossad och min yrkesroll skadades svårt. Tidningen fortsatte att skriva kränkande lögnaktiga artiklar i syfte att skada min trovärdighet inför PON under pågående process. Omänsklig behandling!”. Denna skillnad förklaras främst av att de två nämnderna har olika roller: GRN är främst inriktad på krav och regler för medierna som inte nödvändigtvis berör den enskilde på samma sätt som är fallet med PON, som fokuserar just på enskildas publicitetsskador.

En central frågeställning rör vad respondenterna upplever hade krävts för att de skulle få upprättelse. Eftersom inte alla som fått enkäten själva hade någon erfarenhet av en egen publicitetsskada var det tolv av de trettiofem som inte besvarade enkätfrågan om den egna upprättelsen.

Svarsmönstret på tabellen ovan kan jämföras med resultatet på enkätfrågan om vad respondenterna hade hoppats på när de anmälde. På den frågan svarade 74 procent att ”den som ansvarade för publiceringen erkände misstaget och tog sitt ansvar”. Att erkänna att publiceringen var fel, och därigenom ta det publicistiska ansvaret, ligger i linje med att få en ursäkt eller att en rättelse publiceras. Det kan också noteras att respondenterna snarare ser att den ansvarige utgivaren eller medieföretaget får någon form av straff än att respondenten själv erhåller kompensation. För de som gjort sin anmälan till GRN är andelen som svarat att de behöver få skadestånd som kompensation för att känna upprättelse betydligt lägre än för de som gjort PO-anmälan. Att den ansvarige får ta ansvar för sitt beslut är alltså en viktig sak för att den drabbade ska känna upprättelse. Känslan av upprättelse behöver inte förutsätta att den drabbade erhåller egen personlig kompensation. Möjligheten att kunna bli kompenserad eller få upprättelse för den publicitetsskada som publiceringen inneburit är ändå viktig. Men när man läser respondenternas egna kommentarer förstår man hur svårt det kan vara i det enskilda fallet. Exempelvis har många publiceringar, främst de som resulterat i PO-anmälningar, drabbat inte bara respondenten utan även dennes företag och familj. Frågan om upprättelse kommer att belysas närmare nedan.

Ger det pressetiska systemet upprättelse?

En av ursprungsfrågorna till föreliggande studie var om det pressetiska systemet ger den enskilde upprättelse. Tillämpningen av det pressetiska regelverket, rörande mediernas ansvar, har enligt respondenternas svar i regel inte gett upprättelse efter publiceringen, men den egna upprättelsen har samtidigt sällan varit orsaken till att respondenterna anmält till PO eller GRN. Särskilt gäller detta de respondenter som anmält till GRN. Majoriteten av dessa respondenter har anmält för att uppmärksamma sådant som strider mot bestämmelserna för press, radio eller tv, utan att anmälaren själv pekades ut i publiceringen. Syftet anger de vara att bidra till den pressetiska medvetenheten och god publicistisk sed. Respondenterna fick därför besvara fiktiva frågor om hur de tror att PO eller GRN skulle tillvarata deras intressen om de drabbades av publicitetsskada. Svarsmönstren visar att respondenterna endast i begränsad grad tror att deras intressen skulle tillvaratas av de pressetiska granskningsorganen. Ingen av respondenterna väljer svarsalternativet ”Mycket väl” medan drygt en femtedel väljer svarsalternativet ”Inte alls”.

Resultatet visar att respondenterna har en begränsad eller ingen tilltro till att det pressetiska systemet kan hjälpa dem. Frågan uppkommer då om det är gentemot regelverket eller tillämpningen av reglerna som förtroendet sviker. Enkäten innehöll frågor som syftade till att utreda denna skillnad. En fråga löd ”Vad anser du om regelverket rörande mediers ansvar för deras publiceringar?” och en annan löd ”Vad anser du om tillämpningen av de regler som finns om mediernas ansvar?” Svarsresultatet visade att en klar majoritet (56 procent) av respondenterna ansåg att regelverket är bra medan endast 17 procent ansåg att tillämpningen av de regler som finns om mediernas ansvar fungerar bra och 65 procent av respondenterna ansåg att tillämpningen fungerar mindre bra. Det begränsade förtroendet för de pressetiska granskningsorganen rör således främst tillämpningen av regelverket och inte reglerna som sådana. Här kan det vara motiverat att återge några av de kommentarer som respondenterna lämnat, bland annat skriver en respondent: ”Regelverket är bra, men omdömet hos de som tolkar det är dåligt. Jag repeterar: Om det hos PO och ledamöterna i PON funnits människor med civilkurage skulle vi ha en snyggare journalistik.”

Genomgående bland kommentarerna är att reglerna är bra och rimliga medan respondenterna misstror tillämpningen och tillämparna: ”Mycket märkligt att en tjänsteman på GRN kan avfärda en solklar anmälan. Märkligt att endast den förfördelade kan göra en PO-anmälan.” I några av kommentarerna framträder ett mer generellt misstroende gentemot tillämparna: ”Tillämpningen är usel. I GRN sitter en hög med liktänkare som väl mest av allt är oroade över att lyfta sin egen lön. Pressetik skiter de troligen rätt mycket i.” Det finns också en uppfattning bland kommentarerna att reglerna ”fungerar” men att effekterna av tillämpningen ändå är bristfälliga: ”Reglerna fungerar men straffen har ingen verkan, de är löjligt låga. Mitt liv slogs i spillror och tidningen kommer undan med några tusenlappar. Jag gjorde anmälan med förhoppning om att den ansvarige utgivaren åtminstone skulle få skämmas över sitt tilltag.”

Sammantaget visar respondenternas svarsmönster och kommentarer att det finns en misstro gentemot andras bedömningar, tillämpningar och beslut i olika situationer vilket nog också kan antas ha bidragit till att respondenterna från början har anmält mediernas nyhetsförmedling. En kritik som återkommer bland respondenternas kommentarer är att processen tar lång tid. Då skadan redan är skedd kan långa handläggningstider upplevas frustrerande. En respondent som gjort en anmälan till PO har lämnat följande kommentar: ”Processen är ALLDLES för långsam. Jag kommer i framtiden välja andra vägar för att driva det pressetiska arbetet.” Samtidigt uppger några respondenter att de har använt sig av flera kanaler som en reaktion på publiceringen, som till exempel polisanmälan, debattinlägg, kontaktat journalister eller utgivare och opinionsbildning via sociala medier. På frågan om respondenten fått upprättelse återkommer tidsaspekten. En respondent som gjort PO-anmälan skriver: ”Delvis men alldeles för sent, skadan är redan skedd”. Upprättelsen tycks förutsätta en snabb och tydlig reaktion, eller som en av respondenterna utrycker det: ”Lång handläggningstid är ett minus, skadan är skedd. Dementi/upprättelse bör ske i nära anslutning till felaktigheten annars blir den en sanning.”

Frågan om upprättelse är komplex. Antagligen är de som anser sig ha fått upprättelse mindre benägna att besvara enkäten då de gått vidare, medan de som besvarat den och lämnat egna kommentarer är mer missnöjda än den genomsnittlige anmälaren. Respondenterna kan vara överrepresenterade i andra nämnder och liknade processer och vara missnöjda även i de sammanhangen. Detta gör det problematiskt att generalisera resultatet då respondenterna kan utgöra en relativt specifik grupp. Samtidigt är det viktigt att lyssna på de som använder sig av det pressetiska systemet och har erfarenheter av dessa processer. Inom viktimologin – läran om (brotts)offer – talas det ibland om sekundär viktimisering som betyder att när offret möter de rättsvårdande myndigheterna uppstår en ny känsla av utsatthet och kränkning (Dahlstrand, 2012; Sarnecki, 2009). Hos några respondenter finns en tendens till reviktimisering, vilket naturligtvis motverkar möjligheten till upprättelse. Även då anmälan resulterat i fällning kan den reaktion eller sanktion som aktualiseras upplevas negativ. En respondent, som gjort PO-anmälan, skriver i sin kommentar: ”Sanktionerna mot dem som blir fällda är ju rent ut sagt löjligt låga. Knappast ekonomiskt avskräckande för någon tidning.” Samtidigt är det viktigt att tänka på att flera anmälningar görs av andra skäl än att erhålla upprättelse. Särskilt gäller detta anmälningarna till GRN där även ideologiska motiv går att utläsa av respondenternas kommentarer. Bland kommentarerna återkommer resonemang av mer allmän politisk och även religiös karaktär. En respondent uttrycker sitt generella missnöje med media: ”Det handlar inte så mkt om det enskilda fallet. Utan att media som helhet är genomruttet.” I dessa fall kan säkert mötet med det pressetiska systemet innebära en form av reviktimisering eller bekräftelse på olika felaktigheter och orättvisor. Samtidigt – även i dessa fall går det att tala om en form av upprättelse när nämnden beslutat att publiceringen varit fel. De få gånger respondenterna själva använder ordet ”upprättelse” i sina kommentarer är det slående nog bara en gång som det rör den egna processen. De andra gångerna som ordet används handlar det om andras eller en hel grupps upprättelse. Följande kommentar från en respondent, som anmält till GRN, kan illustrera hur upprättelse kan uppfattas: ”Upprättelse för judarna och de stereotyper som skattefinansierad media bidrar till. Att journalister, även på SR, får försöka hålla sig politiskt obundna i sin rapportering. Göra dem uppmärksamma på att den förhärskande vänstervridningen inte är ok, att önskan finns på opartiskhet.”

Analys och sammanfattning

Resultatet av enkätundersökningen ger en bild av den typiske anmälaren: en äldre man som är gift eller sambo, är välutbildad och bor i storstad. Den dominerande gruppen av respondenter utgörs av de som anmält till GRN. Statistik från GRN visar också att det görs ungefär fyra gånger fler anmälningar till dem än till PO. Orsaken till respondenternas anmälningar är främst viljan att uppmärksamma publiceringar eller sändningar som strider mot bestämmelserna för press, radio eller tv utan att respondenten själv pekades ut i publiceringen. Resultatet speglar det faktum att majoriteten av respondenterna har gjort sin anmälan till GRN. Anmälan gjordes således ofta med syftet att höja den pressetiska medvetenheten om vad god publicistisk sed innebär. Inte sällan anger respondenterna att de blivit upprörda av det som hänt och uttrycker en önskan att den som ansvarade för publiceringen ska erkänna misstaget och ta sitt ansvar.

Nästan en tredjedel av respondenterna uppger också att de även har framfört klagomål direkt till medieföretaget, redaktionen eller utgivaren. Respondenternas svar visar att de har en klar uppfattning om att publiceringar kan vara orättvisa eller felaktiga på annat sätt. Särskilt respondenternas kommentarer visar att de har ett starkt engagemang i pressetiska frågor. Därför är det främst respondenternas förtroende för journalister, utgivare och media som skadats när de gör sin anmälan. Med tanke på mediernas betydelse för samhället i stort, och den enskildes liv, är ett förlorat förtroende för medierapporteringens kvalitet en allvarlig händelse som kan uppfattas mycket negativ. Därför ställs stora krav på det pressetiska systemet. Respondenternas svar visar att en tydlig ursäkt, eller att en rättelse framförs är vad som efterfrågas. Enkätfrågan ”Har det pressetiska regelverket rörande mediernas ansvar inneburit att du fått upprättelse efter publiceringen?” besvaras jakande av en knapp femtedel av respondenterna. Endast en minoritet av respondenterna har anmält för att få personlig upprättelse, men när respondenterna får svara om de har förtroende för att PO eller GRN skulle tillvarata deras intressen om de skulle bli utsatta för en publicitetsskada väljer en majoritet av respondenterna svarsalternativen ”Inte alls” eller ”I begränsad grad”. Det är tillämpningen, och då särskilt GRN:s, som saknar förtroende hos respondenterna och inte det pressetiska regelverket. Här kan tilläggas att respondenternas svar visar att flera av dem har goda kunskaper om regelverket och hur det pressetiska systemet fungerar samt att flera av respondenterna har både gjort anmälningar till PO och GRN.

Jämförs resultaten från den aktuella webbenkäten med resultat från en webbenkät om nätkränkningar från 2014 (Svensson & Dahlstrand, 2014), där några gemensamma frågeteman behandlas, framträder några noterbara skillnader. I enkäten om nätkränkningar fick ett representativt urval respondenter (1 035 stycken) i åldrarna 16–40 år ta ställning till hur kränkande det skulle vara om någon skriver på nätet att du är kriminell. Frågan upprepades i webbenkäten till dem som gjort anmälningar till PO eller GRN. Svarsresultaten visar att respondenterna som anmält till granskningsorganen tar betydligt allvarligare på påståendet att vara kriminell, än de som bedömde samma publicering när den görs på nätet – trots att många kan läsa det online. Resultatet kan antas peka på en skillnad mellan trovärdigheten hos ”gammelmedia” och sociala medier.

Skillnaden kan också antas spegla att respondenterna som besvarade den här aktuella webbenkäten om pressetik och publicitetsskador på grund av sin livssituation och sociala status tar allvarligare på ärekränkande uppgifter i allmänhet och i synnerhet uppgifter som rör kriminalitet. En annan jämförelse rör huruvida respondenterna tror att regelverket och tilllämpningen av densamma skulle tillvarata den drabbades intressen. I enkätstudien om nätkränkningar fick respondenterna ta ställning till frågan ”Om du råkade ut för en brottslig kränkning på nätet, hur tror du att rättsväsendet skulle tillvarata dina intressen som brottsoffer?” (Svensson & Dahlstrand, 2014). I webbenkäten om pressetik och publicitetsskador löd motsvarande fråga ”Om du råkade ut för att medier publicerar uppgifter som utsätter dig för en publicitetsskada, hur tror du Allmänhetens Pressombudsman (PO) eller Granskningsnämnden för radio och TV skulle tillvarata dina intressen?”. Respondenterna i nätkränkningsstudien, som utgjordes av ett representativt urval av svenskar (16–40 år) har klart lägre förtroende för rättsväsendets förmåga att tillvarata deras intressen som brottsoffer för nätkränkningar än vad respondenterna som besvarade webbenkäten om pressetik och publicitetsskador uppger om PO:s eller GRN:s förmåga att göra detsamma vid publicitetsskada. En förklaring kan vara uppmärksamheten runt rättsväsendets problem att hantera och utreda olika former av nätkränkningar i kombination med att respondenterna som besvarade webbenkäten om pressetik och publicitetsskador rekryterades bland de vars anmälningar resulterat i fällningar av PON eller GRN.

Att via regeltillämpning värdera ett så komplext fenomen som kränkning, så att den drabbade erhåller en form av reparation och upprättelse, bjuder på såväl teoretiska som praktiska svårigheter (Dahlstrand, 2012; Schultz, 2008). Om ett regelverk och dess tilllämpning är komplicerad och svåröverskådlig är risken att folk upplever bristande förståelse och förtroende (Dahlstrand, 2012). Förtydliganden och bättre information kan delvis hjälpa och stärka olika intressen och rättigheter (Enarsson, 2013) men är systemets inre rationalitet och logik svag riskerar problemen kvarstå (Bondeson, 1979; Peczenik, 1995; Wahlgren, 2014). Utifrån enkätresultatet är det främst tillämpningen i de olika pressetiska nämnderna som kritiseras. Uppdelningen mellan en nämnd för pressen och en för radiooch tv-sändningar kan även upplevas godtycklig i dagens medielandskap. De flesta respondenter ser de pressetiska frågorna främst som förtroendefrågor. Därför ställs krav från respondenterna på att nämndernas beslut kommuniceras tydligt och att publicisterna också tydligt meddelar rättelser och felaktigheter. Vad som verkar uppröra respondenterna mest, och skada deras förtroende för såväl media och granskningsorganen, är prestige och när möjligheten till en form av formell och neutral ”second opinion” rörande en publicering eller sändning verkar saknas.

Karl Dahlstrand

Karl Dahlstrand är fil dr i rättssociologi vid Lunds universitet.

1) Metoddesignen har presenterats på forskningskonferensen ”Media and Transgression. Marcus Wallenberg International Symposium” vid Lunds universitet under mars 2016.

2) Vi bad då arbetet inleddes PO-kansliet om hjälp att distribuera vår enkät till alla dem som stod bakom framgångsrika anmälningar under 2015. På så sätt skulle enkäten kunna genomföras samtidigt som anonymiteten i PO-systemet kunde vara intakt. Efter beslut av Tidningsutgivarna, en av PO-systemets huvudmän, avböjde PO denna medverkan. Institutet för Mediestudier valde då att anlita en researcher som utifrån offentliggjorda uppgifter letade fram mejladresser till så många av anmälarna som möjligt. I några fall lyckades vi trots det inte hitta rätt person.

3) Jämförelsen mellan undersökningspopulationen och respondenterna visade att andelen anmälningar till PON samstämmer i båda grupper, nämligen 26 procent. Även i totalpopulationen, alltså bland alla anmälningar till PO och GRN under 2015 är anmälningarna till GRN fler än anmälningarna till PO. Könsfördelningen inom undersökningspopulationen var 30 procent kvinnor och 70 procent män medan fördelningen i respondentgruppen var 29 procent kvinnor, 69 procent män (2 procent uppgav svarsalternativet ”Annat”). Vid en jämförelse med totalpopulationen, alltså alla som antingen anmält till PO eller GRN, finns tyvärr endast officiell statistik för könsfördelningen avseende anmälarna till PO och den visar att det är 26 procent kvinnor och 74 procent män som anmält till PO under 2015.

Referenser

Bondeson, U. V. (1979). Rationalitet i rättssystemet: antologi. Stockholm: LiberFörlag.

Bryman, A., & Nilsson, B. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.

Dahlstrand, K. (2012). Kränkning och upprättelse: en rättssociologisk studie av kränkningsersättning till brottsoffer. Lund: Lunds universitet.

Denscombe, M. (2009). Forskningshandboken: för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur.

Enarsson, T. (2013). Brottsoffer i rättskedjan: en rättsvetenskaplig studie av förhållandet mellan brottsoffers rättigheter och rättsväsendets skyldigheter. Uppsala: Iustus.

Funcke, N. (2013). Medieetik och självsanering: skiss till en vidgad och stärkt prövning: utredning.

Hydén, H. (2002). Rättssociologi som rättsvetenskap. Lund: Studentlitteratur.

von Krogh, T., & Bodahl-Johansen, G. (2010). Den norska modellen: medieetisk självreglering av radio, tv, webb och press – efter att politikerna backat. Stockholm: Sim(o).

Mathiesen, T. (2005). Rätten i samhället: en introduktion till rättssociologin. Lund: Studentlitteratur. Peczenik, A. (1995). Vad är rätt?: om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation. Stockholm: Fritze.

Sarnecki, J. (2009). Introduktion till kriminologi. Lund: Studentlitteratur.

Schultz, M. (2008). Kränkning: studier i skadeståndsrättslig argumentation. Stockholm: Jure.

Svensson, M., & Dahlstrand, K. (2014). Nätkränkningar: en studie av svenska ungdomars normer och beteenden. Stockholm: Myndigheten för ungdomsoch civilsamhällesfrågor.

Wahlgren, P. (2014). Lagstiftning: rationalitet, teknik, möjligheter. Stockholm: Jure.