Lars Truedson Förord: Lyckas medier rätta och ge upprättelse när de felat?
Det är inte utan att man tänker på Bamses klassiska maxim.
De svenska medierna är – trots ekonomisk press – mycket starka. De har oerhört stor frihet under skyddet av två särskilda grundlagar. All annan makt i samhället är nog faktiskt mer styrd, begränsad inte bara av breda principer utan också av detaljerade regler och systematisk granskning och revision. Eller, i politikens fall, av hotet om avsättning i nästa val.
Inför medier darrar och rasar makthavare. Även om det inte så ofta hörs utåt. I arbetet med Institutet för Mediestudier har jag fått chansen att prata om medier med makthavare inte bara från mediebranschen. Och ett återkommande intryck från möten med inflytelserika personer från näringsliv, politik och fack är ett slags uppgiven frustration över att det inte går att rå på mediers makt.
Det är alldeles utmärkt. Så ska det vara i en demokrati: medier ska vara den tredje statsmakten, den som går utom alla andra och kan sätta tänderna i såväl en bedräglig handlare eller en fuskande idrottsman som en Riksrevision som blivit övermodig och glömt vikten av grundläggande etik. Medier ska vara den oreglerade makten som bara svarar inför sin publik. Just genom den positionen får vi ett transparent samhälle som fungerar effektivt och ärligt.
Men: jag får också höra historier om hur svårt – eller enligt många drabbade, omöjligt – det är att få rätt mot en tidning eller ett tv-program som bestämt sig för att hårdgranska. Vare sig det handlar om små eller stora fel. Ja, i den här boken sägs till och med att det är svårare för den som granskats att få nyansera en stor, viktig granskning än mer vardaglig publicering.
För vi vet ju att medier inte är felfria – vare sig vad gäller saklighet eller respekten för enskilda människors integritet och anseende. När medier brustit ska publiken i rättelser få veta vad som gäller och den drabbade få upprättelse för övertramp.
Den här boken handlar om de där gångerna när det blivit fel. När medier publicerat felaktigheter eller vållat omotiverad skada på en persons eller ett företags anseende och integritet. För medier måste också granskas. Och den som har grundad kritik måste också få höras.
Hur bra är medier på att rätta till det som brustit? Rätta på riktigt är en skrift om hur mediernas processer för rättelser och upprättelse fungerar. Och om hur de kan förbättras. Här kommer drabbade till tals – men också ansvariga för medier och för medieetik. Vi presenterar dessutom en unik studie av hur de som framgångsrikt anmält publiceringar till Pressombudsmannen och Granskningsnämnden för radio och TV ser på hur medierna och de medieetiska systemen ger upprättelse.
Boken inleds med ett reportage. Vi har bett en av landets mest erfarna mediegranskande journalister, Leif Holmkvist, att tala med några av dem som granskats och lyckats slå tillbaka genom en anmälan till pressombudsmannen eller granskningsnämnden. Hur ser de på mediers vilja att ge återupprättelse åt dem som granskats med överdriven nit? Eller ens modifiera och korrigera rapporteringen så även den granskade känner igen sig?
Rättssociologen Karl Dahlstrand vid Lunds universitet har tillsammans med Institutet för Mediestudier i en enkät undersökt hur effektivt de berörda anser att de medieetiska systemen ger upprättelse. Här är det värt att nämna att vi då arbetet inleddes bad PO-kansliet om hjälp att distribuera vår enkät till alla dem som stod bakom framgångsrika anmälningar under 2015. På så sätt skulle enkäten kunna genomföras samtidigt som anonymiteten i PO-systemet kunde vara intakt. Efter beslut av Tidningsutgivarna, en av PO-systemets huvudmän, avböjde PO denna medverkan. Institutet för Mediestudier valde då att anlita en researcher som utifrån offentliggjorda uppgifter letade fram mejladresser till så många av anmälarna som möjligt. I några fall lyckades vi trots det inte hitta rätt person. Vad gäller granskningsnämnden fick vi genom offentlighetsprincipen tillgång till adresser till alla som anmält publiceringar som fällts 2015.
Enkäten visar ur flera aspekter en begränsad tilltro till systemens förmåga att ge upprättelse eller rättelser. Slående är att de svarande har förtroende för reglerna, men inte för tillämpningen. I fritextkommentarer är det ganska hårda ord, inte minst från anmälare till granskningsnämnden. Enkäten visar också att allmänheten tycks ha högre förtroende för hur PON/ GRN hanterar mediers kränkningar än för hur rättsväsendet hanterar nätkränkningar. Och anser samtidigt att övertramp från medier drabbar hårdare än nätkränkningar. De framgångsrika anmälarna anser också att det är viktigare att felande utgivare får någon form av påföljd än att de kränkta individerna (som de själva) får kompensation.
Hur den svenska mediepubliken i allmänhet ser på rättelser har inte heller studerats särskilt mycket, men i ett kapitel presenterar professor Michael Karlsson tre studier av just det. Och svenskarna har enligt enkät och fokusgrupp en hårdhudad inställning: det ska vara rätt från början. Rättelser har en begränsad förmåga att reparera dålig journalistik i publikens ögon, konstaterar Karlsson. Han ser ett glapp mellan mellan vad journalisterna tror att medborgarna kan gå med på – en acceptans för att byta hastighet mot korrekt innehåll – och medborgarnas faktiska förväntningar på vad den digitala journalistiken borde leverera – nyheter som är korrekta från första publiceringstillfället.
Medieforskaren och etnologen Mia-Marie Hammarlin har för sin bok I stormens öga gjort en rad intervjuer med personer som utsatts för mediedrev. För denna skrift har hon gått igenom materialet och studerat just de drevdrabbades upplevelse av möjligheterna till upprättelse eller nyansering. Det är en mörk bild som tonar fram. De anser det närmast omöjligt att få verkningsfulla genmälen under dreven eftersom allt som sägs anpassas till medielogiken. Det gör att många avstår helt från intervjuer eller att skriva själv under denna period. ”Ju mer man skriver till sitt eget försvar, desto mer nedkladdad riskerar man att bli”, menar Hammarlin. Först senare går det att förändra bilden och närma sig upprättelse, menar Hammarlins intervjupersoner. Långt efteråt kan det gå att få tala på egna villkor. Möjligheten att nå dit, att åter få frågan på dagordningen, går ofta via att själv skriva en bok om det inträffade.
Byggföretaget Skanskas presschef Edvard Lind anknyter i sin text till vad Hammarlins intervjupersoner säger när han konstaterar att han som presschef så gott som aldrig söker genmäle under stora granskningar – för de kommer bara att bemötas direkt och synpunkterna får ingen rimlig chans att landa hos publiken. Han konstaterar också att ju större publicering, desto svårare är det för den granskade att få korrigera bilden. Edvard Lind anser att det i dag är ännu viktigare än tidigare för mediernas trovärdighet att vara lyhörda inför de granskades argument. I dag går det annars att få ut budskapet på andra sätt – och då kan mediets trovärdighet drabbas.
Vikten av rättelser och öppenhet med hur det egna mediets publiceringar kritiseras är något som även Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tar upp i sin text. Expressen har gått före när det gäller hur rättelser och fällningar från Pressens opinionsnämnd ska presenteras av tidningen, något som bland annat uppmärksammats av PO. Thomas Mattsson konstaterar att generöst med rättelser – kanske tvärtemot journalisters omedelbara instinkt – kan stärka trovärdigheten för en tidning och om hur Expressen under hans ledning hanterar dessa frågor. Dessutom ger han ett perspektiv framåt, med konkreta förslag på hur de medieetiska systemen kan förbättras.
Det gör även författaren och kulturreportern Andreas Ekström. I sitt kapitel går han igenom hur mediernas digitalisering har påverkat medieetiken och sätter den i ett sammanhang. Han talar för att stärka de etiska system snarare än att låta en flod av nya aktörer i offentligheten få medierna att överge dem.
Juridikprofessor Mårten Schultz, som samtidigt är ledande kritiker av mediers möjlighet att ostraffat inkräkta på enskildas integritet och flitig skribent i olika medier, resonerar kring upprättelse för den som kränkts av medier ur ett principiellt juridiskt perspektiv – och menar att verklig upprättelse kräver någon form av ersättning till de drabbade, något som i dag saknas i det medieetiska systemet.
Pressombudsmannen Ola Sigvardsson är även han angelägen om att det pressetiska systemet utvidgas till nya aktörer. Men han ser annorlunda än till exempel Schultz på hur det ska gå till. Han konstaterar att stärkt skydd för privatlivet samtidigt innebär försvagad yttrande- och tryckfrihet. ”Detta är kommunicerande kärl. Stärker man det ena försvagas det andra”, skriver han. Vägen framåt är enligt PO att attrahera även nya nätmedier till systemet – inte bara genom att erbjuda dem medverkan på nuvarande villkor, utan genom att anpassa systemet så de vill vara med.
Medieforskaren och experten på medieetik Torbjörn von Krogh går i ett kapitel igenom hur vår polariserade samtid påverkar medieetiken. Finns utrymme för sansad diskussion om medieetik när samhället polariseras? Den här frågan blir särskilt akut när det gäller hur medier förhåller sig till etnicitet – ett område von Krogh särskilt resonerar kring i sin genomgång av forskningsläget. Hans kapitel är ett utdrag ur en bok som utkommer samtidigt som denna skrift.
Kanske kan man säga att denna bok granskar mediernas revisionsverk – som inte är ett enda organ utan ett myller av egna processer inom varje redaktion och i de två etiska granskningsorganen Pressens opinionsnämnd med Pressombudsmannen och Granskningsnämnden för radio och TV.
Men utöver detta så finns förstås offentligheten – mediernas egen journalistik om medier och debatten om sina egna fel och brister. Och forskningen. Den här boken är en del av båda dessa processer. Samtidigt som den granskar dem.
För vi vill minnas en sak: att den som – med vad som sägs vara Bamses ord – är väldigt stark också måste vara väldigt snäll.