Lars Truedson: Utvecklingen för nyhetsjournalistiken – en överblick

I var fjärde kommun saknas i dag en nyhetsredaktion.¹  
Var fjärde annonskrona har försvunnit från journalistiken sedan 2007.²  
Färre journalister ska producera mer för fler kanaler.³  
Det digitala medieutbudet, som allt mer tar över, har annat innehåll än det analoga – bland annat mer sport och mindre politik.4  
Trots den ekonomiska pressen har medierna bibehållit bevakningen av kommunpolitiken – antalet artiklar har ökat de senaste åren.5

* Lars Truedson är journalist och föreståndare för Institutet för Mediestudier.

De studier Institutet för mediestudier genomfört för den här årsboken sätter fingret på den enorma förändring som just nu pågår av hur vi tar till oss nyheter. För varje steg i den utvecklingen har det blivit svårare att finansiera journalistiken. Och därmed att hålla uppe den journalistiska kvaliteten.

Ordspråket säger att ingen saknar kon förrän båset är tomt. Demokratin och dagstidningen är mer eller mindre jämnåriga. Men när våra medievanor digitaliseras skakar nu den tidigare så trygga finansieringen av journalistiken. De digitala medierna har gjort oss alla till publicister – men kan det ersätta den organiserade journalistiken? Den tredje statsmaktens roll måste efter två sekel formas på nytt.

Under stora delar av 1900-talet vilade medierna tryggt på TV-licensen och på annonsoch prenumerationsintäkter från dagstidningens lokala nästanmonopol. Nu har vi fått många fler medier, men det betyder inte nödvändigtvis att journalistiken stärkts.6 Vad de nya kommunikationssätt vi fått i grunden kommer betyda för samhället och demokratin är ännu osäkert. Vi får livligare offentliga samtal när vi alla kan publicera oss – men den envisa, tråkiga granskningen av kommundiarier vecka efter vecka kräver organisation. Den kräver fungerande företag.

När allt förändras gäller det att veta precis vad som händer. Därför kommer nu Mediestudiers årsbok 2014/2015 som första utgåvan i en årlig serie med syfte att ge en stabil kunskapsgrund om journalistiken och journalistikens förutsättningar.

Det finns pålitliga tidsserier7 som visar hur mediernas ekonomi blir allt mer ansträngd. Och flera institut8 mäter medieanvändning – stora enkäter visar i vilken takt våra medievanor digitaliseras. Men mindre är känt om hur många som jobbar på landets redaktioner och vad de gör. Det har vi försökt reda ut genom enkäten Svenska nyhetsredaktioner9. I framtiden hoppas vi kunna upprepa den för att belysa kommande förändringar.

Men intressantast är ändå vad medierna berättar för oss medborgare. Det har vi för den här årsboken försökt undersöka på två olika sätt. Vi har tillsammans med medieanalysföretaget Retriever gjort en enorm sökning i företagets databas med mer än nio av tio svenska nyhetsmedier för att undersöka hur mycket de svenska kommunerna omskrivs över tid.

Och vi har startat ett projekt för att undersöka i detalj hur ett antal svenska mediers innehåll förändras. Här går vi igenom texterna i artikel för artikel i urvalet och besvarar en lång rad frågor om innehållet. Det här är forskning som sällan görs eftersom det är resurs- och tidskrävande.

Men hur är då tillståndet för den svenska journalistiken? Vi tar det från början:

För några år sedan intervjuade jag Ulf Kristersson (m), då borgarråd i Stockholm, om den lokala tidningens bevakning av kommunpolitiken. Något år tidigare hade han varit kommunalråd i Strängnäs. Kristersson kunde jämföra och noterade skillnaden: på den lilla orten var bevakningen intensivast. Orimligt intensiv tyckte han i och för sig, men där fångade han något viktigt och typiskt för svensk journalistik – de starka lokala dagstidningarna som punktmarkerar sina kommuner. Och kommunpolitiker.

Svenskar hör till världens toppkonsumenter av journalistik. Till stor del för att vi läser så mycket dagstidningar. De starka lokala dagstidningarna har varit hörnstenen i tredje statsmaktens vardagsjobb att skildra och granska den nära makten i kommuner, föreningar och företag runt om i landet.

Det kunde journalisterna göra tryggt förvissade om att vi betalade prenumerationerna för att få journalistiken och annonsörerna betalade för att få distributionen. Tidningarna fick, lite hårdraget, betalt två gånger för jobbet. Den som en gång etablerat sig som vinnare blev allt starkare. Det var effektivare för varje mäklare, researrangör, enskild individ som ville sälja sin begagnade soffa att betala lite till ortens tidning än att söka andra alternativ. Dagstidningsbranschen har som helhet bara haft ett förlustår sedan det började mätas systematiskt för 40 år sedan. Det var 2013.

Men i slutet av 1900-talet kom ungefär samtidigt kommersiell TV och framförallt internet. De lokala annonsmonopolen bröts. TV tog massannonseringen, Hemnet tog mäklarna, bokningssajter resorna och Blocket andrahandsmarknaden. Journalistiken var på nätet plötsligt tvungen att dra in sina pengar på egna villkor, utan hänsyn till gamla meriter. Det har på ett sätt gått bra. Dagstidningarnas intäkter från (pappers)läsarna har på grund av rejäla prishöjningar inte sjunkit nämnvärt.

Men annonserna har rasat. Vi visar, i en unik sammanställning som annonsmätningsinstitutet IRM tagit fram för första gången, att de annonser som finansierar journalistik har rasat samtidigt som övrig annonsmarknad varit stabil. Var fjärde annonskrona har försvunnit från de medier som producerar nyhetsjournalistik bara sedan 2007. (Se kapitel Reklamintäkterna till journalistik faller.)

Den som vill annonsera har fått enormt många nya alternativ till de svenska medierna. De kan vara nationella som Blocket eller globala som mediejättarna Google och Facebook. Annonspriserna digitalt har sjunkit kraftigt genom det ökade utbudet jämfört med papperstidningens begränsade utrymmen. Och på nätet har försöken att få rejält betalt av läsarna hittills misslyckats för alla utom några få globala jättar som New York Times och The Economist.

Det är lätt att se hur svårt det är nu. Alla medier försöker digitalt leva på annonsintäkterna eftersom pappersupplagorna för dagstidningarna faller när vi läsare byter till nätet och de kommersiella TV-kanalerna utmanas av att vi ägnar tiden åt sociala medier och Netflix snarare än framför Kalla Fakta. Och annonsmarknaden har alltså fallit brant. De enda som tjänar rejäla pengar är distributörer av alla slag: från Facebook till telekombolag och internetleverantörer.

Kanske var det onormala den gamla tidens dubbla finansiering av dagstidningsjournalistiken, inte dagens kamp om varje krona. Men det är föga tröst för den som månar om den lokala vardagsbevakningen runt om i landet.

Mer än var fjärde kommun – totalt 68 kommuner – saknar i dag en fast redaktion. Det visar en bearbetning av Gunnar Nygrens och Ester Appelgrens enkät Svenska nyhetsredaktion. Enkäten kan också visa att antalet anställda fortsätter minska vid landets dagstidningar men håller sig konstant inom public service och snarast ökar på gratistidningarna. Enkäten visar också hur redaktionerna i dag producerar för flera plattformar parallellt och hur många initiativ tas för att utveckla digitala publiceringsformer, inte minst webb-TV.

Tidigare studier har visat att under perioden 2004– 2014 stängdes närmare hundra lokalredaktioner.10 Det resultatet var inte sorterat per kommun, men utan tvivel har många kommuner förlorat sin sista redaktion det senaste decenniet. Och den redaktionen hörde till en dagstidning – inte i något fall har i dag en kommun en professionell nyhetsredaktion för ett etermedium utan att där också finns en dagstidningsredaktion. Nedgången i antal anställda har också pågått länge. Mellan 2004 och 2014 minskade antalet tidningsjournalister med 25 procent i Sverige och antalet lokalkontor med 36 procent.11

Bristande mediekonkurrens är inte längre frågan, trots att det utanför storstäderna bara är Karlstad som har två konkurrerande kommersiella nyhetsredaktioner med olika ägare. Problemet är istället att få resurserna att räcka till så en enda kommersiellt finansierad redaktion kan bevaka varje kommun. Bara under 2015 har två anrika tidningar, Dagbladet i Sundsvall och Folket i Eskilstuna, lagts ned.

Det som historiskt skapat den starka journalistiken i Sverige har slitits sönder av att våra medievanor digitaliserats. Och nu gjort det starkaste, de lokala dagstidningarna, till det sannolikt mest hotade.

Det senaste steget i förändringen av medievanorna går till mobilen och där tycks frågan om finansieringen vara ännu mer svårlöst. Jonas Ohlsson skriver i kapitlet Medieekonomin mobiliseras, som summerar mediernas ekonomiska utveckling de senaste åren, om ”mobiliseringen” av mediebranschen, där kvällstidningarna redan har fler användare mobilt än på desktopwebbarna.

Olika medier har mött digitaliseringen med olika humör. Det enda svenska kommersiella TV-bolaget med en betydande journalistisk produktion, TV4, försöker nu till slut ställa om mot en ny tid utan styrande tablå. Kvällstidningarna, först Aftonbladet men nu också Expressen, har kastat sig ut och på köpet omvandlats från företag beroende av varje dags läsarintäkter till annonssäljare och besöksdatasamlare. Morgontidningarna har mycket mer makligt tagit sig an omvälvningen, men har nu börjat hitta strategier som jämfört med kvällstidningarna mer handlar om att ta betalt för journalistiken även på nätet.

Dessutom finns det en position öppen som länge saknats i Sverige: prestigetidningens. Här har alla socialgrupper läst ungefär samma tidningar men i olika omfattning – kvällstidningarna är därför mer nedtonade och morgontidningarna mer inkluderande än sina internationella motsvarigheter. Dagens Nyheters utveckling av innehåll och teknik de senaste åren avslöjar en strävan att hitta en position som landets kvalitetstidning, mediet där en smalare men rikare publik får läsa de målande långa reportagen, de bästa analyserna och dessutom en hel del nyheter. Och betalar rejält för det. Det här kan förlänga livet på papperstidningen – och ge möjlighet att få ordentligt betalt för en prenumererad digital DN.

Men en sådan utveckling visar också att vi kan vänta oss en ökad skillnad i medievanor mellan olika svenskar, exempelvis beroende på inkomst (snittpriset på pappersdagstidningars prenumerationer har i stort sett fördubblats på ett kvartssekel12), utbildning och intressen. Och det är just vad Ulrika Andersson redan ser i sitt kapitel baserat på data om medieanvändning, titulerat Skillnaderna ökar i svenskarnas medieanvändning. Skillnaderna har ökat mellan dem som tar del av mycket nyheter och dem som tar del av mindre. Främst förklaras skillnaderna i beteende av ålder. Fortfarande är nivåerna av nyhetskonsumtion höga i Sverige men Andersson diskuterar ändå om det kan finnas en grupp ”nyhetsundvikare”, som termen har kommit att bli i debatten. Bland unga identifierar hon en grupp på uppåt tio procent som inte regelbundet tar del av nyhetsmedier. Men frågan är om de ändå får korn på nyheter på andra vägar? Där är forskningen ännu inte i mål.

När ekonomi, teknik och konsumtionsvanor i en lustiger dans i frenetiskt tempo förändrar spelreglerna påverkas även innehållet. Michael Karlsson ger i denna skrift en första glimt ur Mediestudiers stora innehållsstudie. Han visar att urvalet av ämnen inte förändrats så mycket mellan 2007 och 2014 men att det däremot är signifikanta skillnader mellan de analoga och digitala upplagorna. Den skillnaden kan 2014 sammanfattas som i kapitlets rubrik: ”Mer sport till folket – på webben”. De undersökta mediernas digitala utgåvor innehåller mer sport och mer olyckor medan de analoga versionerna har mer politik och mer underhållning. Resultatet bekräftar liknande tendenser i tidigare studier. Under nästa år kommer ytterligare bearbetningar av materialet med mer information.

Mediebevakningsföretaget Retriever har tagit fram och analyserat statistik över hur ofta var och en av landets kommuner omnämns i medier i kombination med två kommunalpolitiska begrepp. Vår ursprungliga hypotes om att den ekonomiska utveckling vi beskrivit skulle lett till minskad rapportering besannades inte. Istället hade artiklar som nämnde kommunstyrelse och kommunalråd ökat något under de sju halvår huvudstudien omfattade. Det är dessutom fler kommuner där rapporteringen ökat än där den minskat. Se vidare kapitlet ”Så bevakas kommunerna”.

Uppenbarligen har medieföretagen lyckats öka produktiviteten och koncentrera resurser så att åtminstone antalet artiklar om kommunpolitik inte minskar. Vi vet däremot inget om kvaliteten eller djupet i bevakningen från denna studie. En intressant reflektion är att kommunbevakning sannolikt är relativt kostnadseffektiv verksamhet för en lokaltidning: kommunerna har numera gott om välutbildade informatörer som tar fram bra underlag för artiklar och även i övrigt är kommunalt material i dag ofta offentligt, digitalt och lättillgängligt. I redaktionsenkäten framhåller dessutom företag att nedskärningarna utformats för att så långt som möjligt skona just reportrar.

Men studien ger också ett annat besked: nedläggning av lokalredaktioner får ofta effekt. För en rad kommuner kan vi se att rapporteringen sjunkit åren efter att en lokalredaktion lagts ner. När det gäller de gångna årens mest uppmärksammade nedläggning av lokal journalistik – TV4:s slopade lokalsändningar – så ser vi även här en effekt i årsbokens material. Här gäller det dock i statistiken över medievanor. Andelen som följer regionala nyhetsprogram i TV har minskat rejält direkt efter nedläggningen eftersom det nu bara finns SVTs program att se på. TV4 har på tio orter kvar lokala redaktioner som arbetar mot riksnyhetssändningarna.

Men digitaliseringen ger också möjligheter att med små investeringar starta lokala nyhetssajter som kan fylla i där de stora tvingas dra sig tillbaka. Det finns i dag ingen förteckning över dessa men vi kommer samla in uppgifter om sådana på vår sajt kommunerna.mediestudier.se. Vi kan hur som helst konstatera att många av dessa lokala initiativ än så länge är personberoende och sällan har stabil ekonomi. Det bekräftas av internationell forskning som visat på bristande uthållighet för sådana initiativ.13 Men det kan förändras när digitaliseringen nått längre.

Även om konkurrensen om vår tid skärpts av det ökade medieutbudet och än snabbare av de sociala medierna, så är det svårt att föreställa sig att inte efterfrågan på journalistik kommer att bestå. Vi vill veta och behöver veta hur vår omvärld fungerar. Men finansieringen är inte längre som förr.

På nationell nivå i de stora städerna kommer digitaliseringens rationaliseringar och sänkta etableringströsklar att lösa mycket. Där har antalet journalister på presskonferenserna ökat, inte minskat. Även om också storstadsmedierna pressas och måste omvandla sig och finna nya affärsmodeller.

Men på mindre orter är det svårare. Här saknas verkligen de lokala annonsmonopolens tidigare överfinansiering av dagstidningarna. Hur vi än söker är det få affärsmodeller som kan slå att ha ett nästanmonopol. Vi ser att en rad kommuner i dag står utan redaktioner. Vi ser att en lång rad tidningar gjort uppsägningar. Vi ser att de är enormt beroende av intäkterna från papperstidningar som knappast rekryterar en enda ny ung prenumerant men vars gamla prenumeranter bokstavligen dör. Och även om den viktiga kommunbevakningen inte tycks ha minskat så är frågan om produktionen kan rationaliseras så hårt att kvalitet och kvantitet i samhällsjournalistiken kan upprätthållas när pappersintäkterna till slut fasas ut.

Självklart kommer digitala intäkter med tiden att kunna ersätta en del av pappersintäkterna. Men lika självklart är nog att de aldrig kommer att nå samma nivåer som på de lokala nästanmonopolens tid.

Vi ser redan att public service fått en större roll på mediemarknaden. I slutet av 1980-talet motsvarade de tre bolagens intäkter 22 procent av dagspressens. I dag är den siffran nästan dubbelt så hög. På samma sätt har ungas konsumtion av nyheter i etermedier minskat mindre än av dagstidningar. Och utanför dagspressen är det bara TV4 som gör betydande insatser när det gäller kommersiellt finansierad samhällsjournalistik – även om bolaget som bekant ansett sig tvunget att släppa de lokala sändningarna.

Här uppstår då en i grunden djupt politisk fråga: ska det allmänna i form av public service gripa in för att dessa kommuner ändå ska få någon bevakning eller ska public service hålla sig borta för att inte störa självständiga företag på en lokal marknad? Här landar publicservicevurmarna i slutsatsen att politiken ska göra det den kan för journalistik är viktigt. Medan de kommersiella medierna säger att det inte finns en chans att ens de drygt sju miljarder kronor publicservicebolagen får varje år skulle räcka för att ersätta en bransch som fortfarande är mer än dubbelt så stor.

Än så länge klarar de svenska medierna att hålla uppe kommunbevakningen, en hörnsten i mediernas demokratiska uppdrag. Men frågan är hur de ska kunna säkra den och andra grundläggande uppgifter, på lång sikt.

Se där en fråga som både kräver ny kunskap, nya idéer och djärva beslut. Se där en utmaning för både politiken och branschen.

Till stöd i det arbetet presenterar Institutet för mediestudier tillsammans med årsboken en innehållsrik webbplats med data kring mediebevakningen i var och en av landets kommuner:

kommunerna.mediestudier.se

FOTNOTER:

1) Sammanställning utifrån enkäten Svenska nyhetsredaktioner (Nygren och Appelgren 2015) som också refereras i kapitlet Färre journalister som producerar mer för fler kanaler i denna skrift.
2) Se kapitlet Reklamintäkter till journalistik faller i denna skrift.
3) Se kapitlet Färre journalister som producerar mer för fler kanaler i denna
4) Se kapitlet Mera sport åt folket – på webben i denna skrift.
5) Se kapitlet Så bevakas kommunerna i denna skrift.
6) Se Medieexplosion – men journalistiken pressas, Ohlsson och Truedson, Institutet för Mediestudier 2015.
7) Bland annat Dagstidningarnas ekonomi, numera utgiven av Myndigheten för press, radio och TV, och etermedieföretagens årsredovisningar.
8) Inte minst SOM-institutet och Nordicom, båda vid Göteborgs universitet.
9) Svenska nyhetsredaktioner, genomförd av Gunnar Nygren och Ester Appelgren vid Södertörns högskola, och finansierad av Institutet för mediestudier.
10) ”Landsbygd i medieskugga”, Nygren Althin, Södertörns högskola 2014.
11 ) Ibid.
12) Dagspressens ekonomi 2014, Myndigheten för radio och TV 2015.
13) Medieborgarna & medierna, delbetänkande av SOU 2015:94, se kapitel 4.