Lasse Granestrand: Mina tjugosju år med flyktingfrågan och hur jag kom fram till att medierna (och politikerna) misskött den
Detta är en av åtta essäer om journalistik om migration. Du hittar alla åtta här!
Det kanadensiska tevebolaget packar ihop sin utrustning. I dryga två timmar har de gjort om vårt hem till en tevestudio med strålkastare, två kameror och ett grånat nyhetsankare som ställt frågor om migration och integration i Sverige. Och om medierna.
Jag har nyss använt orden hypocracy och permanent residence och är ganska slut i huvudet och tänker att utländska medier känner en viss skadeglädje inför den svenska migrationspolitikens panikbromsning. Jag har försökt förklara att jag är för en generös migrationspolitik, men emot hyckleri, väldigt mycket emot.
Jag tänker att nu ska denna lilla medievirvel där jag deltagit vara slut.
En minimal rörelse i medielandskapet som för mig dock blev som att snurra runt i en centrifug. Till exempel blev jag av den vanligtvis respektingivande föreningen Expos främsta företrädare anklagad för att ”reproducera extremhögerns politiska berättelse” och ”bereda mark för radikalnationalismen”. Mycket bisarrt för mig men tyvärr med ett visst genomslag.
De var den 4 december 2015 som jag (tillfälligt hoppas jag) tog steget från reporter till debattör genom att medverka med en artikel på SvD Debatt. (Fotnot 1) Den hade rubriken ”Flyktingfrågan misskött av politiker och medier” och delades näst mest av alla inlägg på SvD Debatt förra året.
Jag bjöds in till radions Studio Ett och P1:s Medierna, blev kallad till Aktuellt men brädad av Löfven i sista stund, debatterade i Journalisten och DN och på Publicistklubben och på Södertörns högskola, och togs som exempel av förra kulturministern på en reporter som kritiserat mediernas hantering av migrationen.
Det stämmer. Men jag har aldrig påstått att det skulle finnas någon konspiration inom etablissemanget om att mörka migrationsfrågan. Jag har hävdat något annat, betydligt mer komplicerat.
Efter fyra månader borde centrifugen stanna, tänker jag, men just då ringer Lars Truedson, föreståndare för Institutet för Mediestudier. Han säger att en person på ett riksmedium fått kalla fötter och i sista minuten backat ur från att i en kommande bok formulera kritik av hur medierna hanterat frågorna om migration och integration det senaste decenniet. Skulle jag kunna rycka in i stället, snabbt?
För mig började det hela långt tillbaka. För tjugosju år sedan.
Vid kajen i Hammarbykanalen i Stockholm låg ett fartyg med det passande namnet m/s Friendship. Ombord fanns plats för 344 asylsökande och på däck, under bar himmel, hörde jag polisen genomföra det första asylförhöret med somalier och marockaner och eritreaner, och jag fick höra berättelser om tortyr och död och dramatisk flykt. Det blev ett stort uppslaget reportage i DN:s Stockholmsdel.
Jag var fast.
Här fanns starka berättelser och svåra moraliska dilemman och konflikter. Massor av journalistiskt material.
Strax skulle den svenska regeringen genomföra det berömda Luciabeslutet av den 13 december 1989, det som drastiskt begränsade invandringen. Jag lärde mig omedelbart att regeringar och nationer oftast har en gräns för solidaritet och generositet. Här låg den på nivån 30 335 asylsökande, det antal som kunde summeras när året väl var slut.
År 1989 var asylsystemet dimensionerat för 5 000– 6 000 sökande per år, precis som dagens modell vant sig vid att betrakta ett antal på cirka 25 000 som ”normalt”. Att jämföra med 2015 års inströmning på drygt 162 000 personer.
Ett år efter Luciabeslutet, den 20 december 1990, intervjuar jag Ellen Persson som jag kallar henne. Hon gillar inte invandrare.
Hon brukade underteckna sina insändare till DN och andra tidningar med ”Dum och fattig i svenskt invandrarghetto”. Hon kände sig trängd. Trettiosju procent av de boende i Skärholmens församling hade utländsk bakgrund.
Jag blir nyfiken på hur hon tänker. ”Det som retar mig mest är att jag får vara med och betala för folk som inte arbetar och gör rätt för sig.”
Jag hade lite svårt att hantera henne. Så som journalister under de följande decennierna skulle ha svårt att rapportera om en opinion som var främlingsfientlig eller bara invandringskritisk men sällan renodlat rasistisk. Det vill säga en grupp som i vissa opinionsundersökningar, när SD låg i topp förra året, omfattade en dryg femtedel av befolkningen.
För balansens skull kallade jag in en kvinna från Stockholms socialförvaltning som i många år jobbat med flyktingfrågor och som själv, elva år gammal, kommit till Sverige som finskt krigsbarn. Det blev inte så mycket dialog. Men ett försök.
Det blev ett samtal där Ellen Persson uttrycker att livet farit fram hårt med henne och att hon inte fått någon vidare hjälp av samhället.
Ellen var ett förebud om vad som skulle komma, Ny Demokrati, med 6,7 procent av rösterna i valet 1991.
Det är många år sedan men segregationen fanns då redan på plats i Sverige. Flyktinginvandringens obevekliga geografi var redan fastnitad och cementerad och politikerna lyckades inte göra något riktigt substantiellt förrän nu, våren 2016, genom påbudet att flyktingmottagande ska vara obligatoriskt för alla kommuner.
Jag återvände till Skärholmen för tio år sedan, 2006, men hittade inte Ellen Persson. Nyckeltalen hade inte gått hennes väg. Av 1 288 förskolebarn inskrivna i den kommunala barnomsorgen i stadsdelen Skärholmen hade 86 procent annat modersmål än svenska.
Hela 90-talet skrev jag artiklar och serier om asylrätt, segregation och integration. Inte sällan påhejad av chefer.
Reaktionerna var ofta starka, mest från den högerextrema sidan, mycket brev, senare mejl samt ett mycket handfast dödshot.
År 2003 jobbade jag på DN:s helgmagasin och ville ta reda på hur asylprocessen såg ut inifrån. Jag och fotografen Fredrik Funck började följa tre slumpvis utvalda flyktingfamiljer från ögonblicket då de sökte asyl på Migrationsverket i Solna. Vi följer dem fortfarande, efter 13 år. Inte i alla delar en solskenshistoria.
Det blev en bok 2007, ”I Sveriges väntrum – om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling” (Norstedts).
I debatten som följde stötte jag på den vilja att etikettera människor som sedan blivit allt vanligare. Jag använde ordet ”generös” om svensk migrationspolitik i en artikel på DN Kultur och det blev inte nådigt. Att påpeka att asylrätten i praktiken inte var absolut och att den tolkades olika i olika länder ansågs förkastligt.
Men fakta sparkar. Det var ju ändå just så det var. Under flera decennier var Sverige per capita en av de allra största flyktingmottagarna i Europa. Ända tills vi blev bäst och så förra året till och med tog emot tre till fyra gånger fler per invånare än tvåan Tyskland.
När EU:s yttre gräns krackelerade borde ingen vara överrumplad av att människor i första hand söker sig till det land som tidigare varit mest generöst.
Min tes genom åren var att den svenska migrationspolitiken fått mer stryk än den förtjänade och integrationen mindre.
Långsamt snävades både det offentliga samtalet och det interna in. Det fanns en oro i luften. En försiktighet. Det var de år som var kulmen på mediernas dåliga självförtroende inför digitaliseringen. Vilken väg skulle man gå?
Jag hade inte alltid rätt position på DN – föränderligt som det är i en stor organisation över tid – för att skriva om mitt favoritämne. Eller rätt chef.
När jag kom tillbaka efter ett års tjänstledighet efter att ha skrivit min bok ”I Sveriges väntrum” – som fick lysande recensioner, sålde ganska dåligt och så småningom belönades med Röda korsets journalistpris – blev mitt första jobb att skriva om män och skönhet, manlig så kallad grooming.
Med en kletig ansiktsmask och gurka på ögonlocken prydde jag DN:s förstasida. Jag landade på fötterna med en skeptisk krönikeartad text.
Hösten 2010 är jag oväntat i skottläge och får göra ett jättejobb om Mona Sahlin inför valet. Jag föreslår min chef att få skriva något liknande om Jimmie Åkesson, men får veta att tidningen ska avvakta med att uppmärksamma SD tills valet är över.
Det är möjligen en försvarbar hållning eftersom partiet ännu inte var invalt i riksdagen. Fast nej, deras ökande opinionssiffror hade motiverat ett jobb.
Efter valet och SD:s entré i riksdagen ombeds jag att slå till. Det blir ett hemma-hos-reportage i Sölvesborg. Extremt stort uppslaget, med partiledaren och hans katter i soffan i det väldesignade vardagsrummet.
Jag tycker det blir bra. Med hårda och relevanta frågor om internationella flyktingkonventioner och ekonomiska budgetkalkyler. Som om han vore vilken partiledare som helst.
I december 2011 gör jag och en kollega en serie om migration och integration. Cheferna har en tid muttrat om hur viktig frågan är – men ack så svår.
Serien blir fläskigt presenterad med löp, bilder och grafik. Medan kollegan beskriver flyktingkrisen och dess humanitära bakgrund levererar jag de obehagliga nyckeltalen från hemmaplanen.
Så här såg det ut.
35 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen var utrikes födda (i dag är det över 50 procent).
37 procent av de som inte hade lyckats få behörighet att börja på gymnasiet var utrikes födda.
67 procent av dem med långvarigt socialbidrag, mer än tio månader, var utrikes födda.
Den sociala krisen var uppenbar för den som ville se.
Senare ytterligare dokumenterad med en siffra som blivit allmängods: Det tar åtta år innan hälften (medianen) av de flyktinginvandrare som fått sin kommunplacering tidigare år befinner sig i någon form av arbete.
En annan siffra har än så länge fått mindre publicitet. Riksdagens utredningstjänst visar i en rapport att räknat på helårsanställda (även deltider), plus företagare, har bara en fjärdedel jobb efter de åtta åren.
Jag upprepade för dem som ville höra att vi som vill vara solidariska måste beskriva problemen.
Det var inte helt lätt.
Detta var fyra, fem år innan en politiker som Gustav Fridolin eller en generaldirektör för Skolverket som Anna Ekström ville beröra att nyanlända barns svårigheter skulle kunna förklara en del av de dåliga svenska resultaten i PISA-undersökningarna. (Senare kom forskning som pekade på att en fjärdedel eller en tredjedel av den starka försämringen kan bero på nyanländas svårigheter).
Kollegan och jag uppmanades, och vi ville, balansera vår serie 2011 med fakta om hur stor del av välfärden som bygger på arbete utfört av utrikes födda. Rubriken blev ”Utan invandring stannar Sverige”. Vi redovisade hur stor andel av läkare, busschaufförer, städare och andra yrkesgrupper som var utrikes födda. Dessutom meddelade DN:s högsta ledning att Fredrik Reinfeldts stab hört av sig eller om det möjligen var DN-ledningen som tagit initiativet. Hur som helst skulle statsministern inte säga nej till en intervju. Vi var två reportrar och en fotograf. Intervjun fick rubriken ”Vi har valt rätt väg i asylpolitiken”. Ett av svaren från Reinfeldt var: ”Det kommer att bli otroligt intressant att se hur det svenska vägvalet faller ut”.
Vi hade balanserat. Men det var ändå tyst. Sådant händer. Varje medium gör ”sin egen grej”.
Sifferserien följdes inte upp eller kommenterades i något annat medium så vitt mig bekant.
Men jag fick sammanlagt cirka femhundra mejl, brev och telefonsamtal. En del rasistiska men de allra flesta resonerande och många var bittra pensionärer. Det var som att möta Ellen Persson i Skärholmen mångfaldigad.
De flesta reaktionerna handlade om ett reportage där jag i detalj redovisade ekonomin för en ensamstående somalisk kvinna med två barn och vad hon fick per månad i bidrag och försörjningsstöd.
Sedan blev det för min del inte så mycket mer skrivet på DN om integration.
Jag har fyrtiofem års erfarenhet av att vara reporter, varav tjugosju med migrationsfrågor i fokus, men jag är inte vetenskapsman.
Min kunskap är anekdotisk som det brukar heta.
Men jag vill påstå att det är alldeles sant att säga att de flesta rikspolitiker och en stor del av journalistkåren under några år inte hanterat migrationsfrågorna som man kan kräva.
Om rikspolitiker och medier gjort sitt jobb hade det funnits en större beredskap hösten 2015, den politiska verktygslådan hade inte gapat tom eller fyllts med så många alltför snabbt och slarvigt ihopsnickrade lösningar. Det blev en reträtt i panik.
Min hypotes är att med en öppnare debatt hade politikerna i god tid sett vad som fanns i korten och kunnat skapa en mer hållbar, långsiktig och folkligt förankrad integrationsoch migrationspolitik. Och dessutom skulle den kunnat vara mer generös, rättssäker och human än den politik vi nu får med tillfälliga uppehållstillstånd och nej till familjeåterförening.
U-svängen är gjord och alldeles för många rikspolitiker och reportrar försöker glömma vägen hit.
Den enda politiker som visat lite självkritik är Jasenko Selimovic (L), tidigare statssekreterare hos integrationsminister Erik Ullenhag. (Jag räknar inte Stefan Löfvens ”vi har varit naiva” eller de borgerliga partiledarnas ytterst få kommentarer av självreflekterande slag.)
I DN Kultur lättar Jasenko Selimovic på förlåten till regeringskansliet och låter ana en avgrund av taktiserande för att inte gynna SD och för att inte stöta sig med S och LO när det gäller frågor om sysselsättningsgrad, enkla jobb och lägre trösklar eller lägre ingångslöner in på arbetsmarknaden. Något för statsvetare att bita i.
Jag koncentrerar mig i fortsättningen mest på reportrarna.
En del mekanismer som ledde vilse finns inbyggda i själva journalistiken som hantverk och när det samverkade med politikens ramar och många gick åt samma håll då blev det inte bra.
En pusselbit är den överenskommelse Alliansregeringen och Miljöpartiet gjorde om migrationspolitiken den 3 mars 2011. Den skulle slå vakt om en human asylpolitik och ge större möjligheter till arbetskraftsinvandring och ökade möjligheterna för asylsökande flyktingbarn att få stanna.
Ett annat syfte var att hålla Sverigedemokraterna borta från allt inflytande över migrationspolitiken.
Min hypotes är att det här någonstans uppstod ett område präglat av ”alla mot SD”, där konflikter spelades ner för den goda sakens skull.
En fixering vid att ”inte gynna SD” uppstod.
De politiska journalisterna hittade få politiker som talade sig varma för reglerad invandring, eller som i debatten om papperslösas utvidgade rättigheter hade en avvikande uppfattning eller som satte den markant ökade invandringen från 2013 och framåt i relation till statsfinanserna eller välfärdssystemets hela utformning.
Sannolikt löper reportrar en risk att bli misstänkliggjorda och anklagade för att driva en egen agenda om de ställer kritiska frågor kring ett område där de flesta politiker kommit överens om att frid ska råda. Bristen på konflikt hämmade de politiska journalisterna.
Allt är mänskligt begripligt, och Syrienkrigets omfattning var svår att förutse, men av medier krävs relevans och balans och konsekvensneutralitet även i känslostarka lägen. Varje individ på flykt väcker berättigad empati. Men av politiker och medier krävs också rationalitet. Trots att Sverige har en av riksdagen beslutad reglerad invandring blev det svårt att problematisera flyktinginvandringens kostnader, volym och regelverk.
Jag ger några exempel på brister i mediernas bevakning och redovisar sedan några funderingar kring hur de uppstod.
1. Det skapades ett debattklimat där statsminister Fredrik Reinfeldt blev hudflängd för att han påpekade att de alarmerande arbetslöshetssiffrorna till stor del berodde på utrikes föddas brist på arbete. (Arbetslösheten bland infödda är under fem procent och bland utrikes födda en bit över 20 procent.) Reportrar borrade sällan i vad statsministern såg utan fokuserade på det politiska spelet och indignationen från andra spelare.
Likadant blev det när migrationsminister Tobias Billström använde ordet ”volymer” i samband med ett resonemang om invandring. Han blev så småningom uppläxad av Fredrik Reinfeldt och möttes av ett krav på avgång från Stefan Löfven. Också SVTreportern Mats Knutson fick skoningslös kritik för att han ställt frågan: Hur mycket invandring tål Sverige? Hos både politiker och reportrar tycktes intresset för sakfrågorna vara nära noll. Formuleringar och det
politiska spelet var allt.
2. Rasist blev ett modeord. En beteckning med 30talsklang och associationer till det största brottet i mänsklighetens historia, Förintelsen. Det kom att användas även på andra företeelser.
Allt från modest kritik mot migrationspolitikens utformning över sådant som borde kallas invandringskritiskt, invandringsskeptiskt till främlingsfientligt.
Nyanseringar var att gå SD till mötes, ”att fiska i grumliga vatten”.
Mina tjugosju år med flyktingfrågan och hur jag kom fram till … | 81
3. Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan i augusti 2014 fick för lite ljus. Vad var det han såg? Kanske att migrationen nått de högsta nivåerna sedan Bosnienkriget? Och att det skulle kosta. Han grillades inte tillräckligt om kostnaderna, åtgärderna. Först efter valet kom Moderaterna ut.
Och alla partier utom SD lyckades låta bli att säga något substantiellt om migration eller integration före valet. Fick de rätt frågor från journalisterna? Först efter valet blev det dags att erkänna problemen.
4. Stefan Löfvens mantra i valrörelsen var: ”Sverige håller på att gå sönder”. Han blev aldrig pressad på vilka grupper det är som glider isär, vilka de fattiga och arbetslösa till stor del är. Han ville inte och tvingades inte heller att tala om den underklass med etniska förtecken som nu formeras.
5. Migration och integration behandlades inte av medierna som andra politikområden. Några hundra miljoner mer till försvaret analyserades och diskuterades intensivt i medierna och talarstolarna. På migrationens och integrationens område har miljardbelopp i utgiftsökningar passerat och det har på sin höjd genererat en gäspning eller en bortvänd blick från reportrarna.
Inte bara regeringarnas budgetar skärskådades för lite. Även SD:s budgetförslag hösten 2014 fick för lite genomlysning. Hur menar ni att en 90-procentig minskning av invandringen ska uppnås? Vilka internationella konventioner måste vi frånträda? Vilka nationella lagar eller förordningar ska ändras? Hur många kronor ger det och inom vilken tidshorisont?
Nu är det annorlunda. När vårens ändringsbudget presenterades av Magdalena Andersson den 13 mars 2016 hade proppen gått ur.
Frågor om invandringens kostnader haglade. Mycket belystes även om det ännu finns några vita fläckar. Påståendet att invandringen är lönsam (vilket den förstås inte behöver vara för att vi ska ta emot förföljda människor) är bara i början av att granskas.
Analysen handlar om på hur lång sikt och vid vilken sysselsättningsgrad det uppstår balans. Enligt vissa forskare är det vid 72 procents sysselsättningsgrad för utrikes födda vilket inte nåtts på decennier.
Nu går vi in i en tid då budgettaket hotas, biståndsbudgeten rustas ner och det varje år till exempel behövs resurser motsvarande två till tre statliga kulturbudgetar för att ta hand om ensamkommande, huvudsakligen afghanska tonårspojkar.
6. Allt för ofta har asylregler framställt som naturlagar utan att reportrar problematiserat. Det har naturligtvis aldrig varit så att alla andra länder utom Sverige hade ett val. I åratal har andra länder frångått reglerna, ägnat sig åt signalpolitik, ibland avskyvärd, ibland väl avvägd för att skapa en hållbar politik.
Anledningen är förstås att FN:s konventioner är ett ramverk som går att tolka på olika sätt. I Sverige styrs migrationen av FN-konventioner, men också av EUdirektiv och framför allt en generös nationell tilläggslagstiftning. Här hade också behövts en bättre rapportering.
Hur blev det så här? Om vi bortser från politiken ett tag så tänker jag följande om journalistens yrke.
- Migration handlar om en ”svag grupp”, onekligen värd stor empati. Journalister är fostrade (åtminstone förr) i konsekvensneutralitet men också i att föra svaga gruppers talan. Detta kan tyvärr göras reflexmässigt, utan eftertanke, och med en mekanisk dramaturgi: folket mot herrarna.
Där finns också en bekräftelse att hämta, en frestelse att vara hjälte, en kämpe på den goda sidan, vilken den nu är. Men det är inte mediernas uppgift att vara på den goda sidan med automatik.
Strävan efter sanning, relevans, balans och konsekvensneutralitet kan räcka.
2. Frånvaron av myndigheternas perspektiv. Vi ska höra alla parter. Men ibland kommer inte alla till tals. Vilket jag såg exempel på när jag i min bok 2007 granskade rapporteringen om apatiska barn, den ögonsjuka flickan Nadina och den till Turkiet utvisade turkiska familjen Gumuscu (som använde det kurdiska namnet Sincari).
Det finns hos reportrar många gånger en fixering vid rikspolitikers utsagor och ett underskott av koll på den kunskap och makt som finns hos myndigheter.
3. Mediernas sedvanliga förtjusning över det politiska spelet framför sakfrågor. Se exemplen ovan.
4. Vilka är journalisterna?
En ältad fråga som i längden sannolikt har relevans. Vi som arbetar i riksmedier bor sällan i de områden där integrationens svårigheter är märkbara i vardagen. Där både infödda och invandrare ser effekterna av långvarigt socialbidragsberoende, hög arbetslöshet, dåliga skolresultat, otrygghet och kriminalitet.
Även reportrar är människor och ibland alldeles för närsynta. Som när Aftonbladets Fredrik Virtanen rapporterar att han minsann inte ser spår av någon flyktingkris på Södermalm i Stockholm.
5. Psykologiska, allmänmänskliga mekanismer. Det finns alltid ett motstånd att gå emot strömmen.
Få vill skapa dålig stämning på redaktionen. Det kan vara en reell svårighet för politiska reportrar att ställa kritiska frågor på ett område där det råder konsensus över blockgränsen.
Förhoppningsvis blir nu migrationen ett politikområde som andra. Eller har redan blivit det. Svängningen går fort.
Synen på hur medierna skött sig är kluven.
Till exempel om svenska folket har förtroende för medierna eller inte.
Förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth intervjuades med maken i P1:s Studio Ett den 21 mars 2016 sedan de uttalat sig i ett stort reportage i DN.
De torgförde en skeptisk syn på medierna som jag bara delar i mycket begränsad utsträckning. Men en inkallad tillträdande programdirektör på SVT, Jan Helin, tidigare publisher och chefredaktör på Aftonbladet, går för långt i sin ambition att försvara medierna. Han tar till brösttoner och refererar till forskning som förutom att den är mycket ålderstigen inte tar upp frågan om mediernas behandling av just migrations och invandringsfrågor utan enbart frågan om
förtroendet för medierna i allmänhet.
Jan Helin uttrycker en föga ödmjuk hållning.
Det finns anledning till reflektion för alla medier över hur olika sakfrågor och opinioner speglats inte minst med tanke på att uppåt en femtedel av befolkningen säger att de i val skulle rösta på ett parti med nazistiska rötter. Vilken frustration uttrycker detta? Kunde vi ha gjort något annorlunda?
Statsvetaren Peter Esaiasson försökte på DN Debatt påminna om att SOM-undersökningarna från Göteborgs universitet faktiskt visar att den generösa flyktingpolitiken aldrig haft ett aktivt majoritetsstöd bland medborgarna.
En tidsserie från 1990 och framåt visar vid samtliga 25 mättillfällen att det är fler som önskar en restriktiv politik än som önskar en generös politik. På DN Kultur beskrivs Peter Esaiasson som en mörkrets man av en av sidornas mest tongivande och frekventa skribenter, professor Stefan Jonsson.
En fråga formulerad av Peter Esaiasson är värd att citera:
”Hur gick det till när den demokratiska lyhördheten sattes på undantag?”
Och hen som inte vågade skriva i den här boken, alternativt blev stoppad av sin redaktionsledning, vad ska man tänka?
Hur skulle jag själv gjort om jag varit kvar på DN? Kanske hade jag tigit, kanske inte. Och du?
Lasse Granestrand
Lasse Granestrand är frilansjournalist och var under trettio år reporter på Dagens Nyheter. År 2007 kom boken ”I Sveriges väntrum – om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling” (Norstedts). Den belönades med Röda Korsets journalistpris.
Fotnoter:
1) Inlägget i SvD publicerades den 4 december 2015 efter att först ha refuserats av DN Debatt och DN Kultur.