• Alla

Mediemisstro –
 där ytterkanterna möts

 

Kristoffer Holt*

Året 2016 var de politiska sensationernas år. Först Brexit och sedan Donald Trumps otippade valseger fick såväl forskarvärlden som bedömarkåren att kollektivt klia sig bekymrat i nackhåret i förundran över vilka missbedömningar som gjorts i de många analyser och förutsägelser som föregick de båda valen. I den självrannsakan som följde trädde många förklaringsmodeller fram, men särskilt en har gjorts gällande och upprepats som ett mantra: Klyftan mellan samhällets elit och ”Average Joe” har blivit så stor att de som utgör och företräder eliten inte har tillräcklig kontakt med vanligt folk för att kunna sätta sig in i hur de tänker, vilka problem som verkligen bekymrar dem. De amerikanska journalisterna verkade chockerade över att den aggressiva retorik gentemot ”mainstream media” som Trump gjorde till en huvudingrediens i sin alldeles säregna retoriska stuvning, verkade ha gått hem hos ett stort antal människor. Ännu obehagligare för många journalister var insikten att alternativa nyhetssajter som Breitbart News, som stödde Trump aktivt under kampanjen och vars förgrundsgestalt Steve Bannon även blev huvudansvarig för Trumps kampanj, visade sig ha ett underskattat genomslag trots sitt dubiösa rykte som tummelplats för diverse falanger av den amerikanska ”Alt-right”-rörelsen. Clintons kampanj bidrog även, paradoxalt nog, till att begreppet ”Altright” fick så stor spridning genom att så tydligt peka ut detta brokiga och svårdefinierade fenomen som en viktig motståndare (Gouriarie, 2016).

Att journalister i de stora tidningarna och radiooch tv-kanalerna av många medborgare betraktas som en del av det etablissemang som med hårda ord anklagades för att vara korrupt, inskränkt, vänstervridet och bakbundet av trohet till den politiska korrektheten verkar ha kommit som en kalldusch för många verksamma i amerikanska medier som snarare har betraktat sig själva som kritiska granskare av makten, som folkets förkämpar.

Sverigedemokraternas valframgångar i riksdagsvalet 2014 genererade samma typ av frågor som det amerikanska valet 2016, fast i mindre skala. Även här har frågan om just kritiken och misstron mot medierna och journalisterna hamnat på dagordningen – särskilt i ljuset av att så kallade alternativa medier med olika grad av invandringskritisk agenda fått mycket medial uppmärksamhet. Framför allt har reportage i form av granskningar (se t ex DN och Expressen) och diverse utspel (tydligast i samband med den intensiva debatten kring Nya Tiders medverkan på Bokoch Biblioteksmässan i Göteborg hösten 2016) bidragit till att vissa alternativmedier (t ex Avpixlat, Fria Tider, Nya Tider och Nyheter Idag) hamnat i såväl allmänhetens som den mediala debattens blickfång. Särskilt i samband med och efter flyktingkrisen 2015 och den S-ledda regeringens plötsliga beslut om att införa gränskontroller för att minska inflödet av asylsökande under hösten 2015, började en debatt gry där frågor om hur de svenska journalisterna har skött bevakningen av invandringen och dess sociala konsekvenser började diskuteras även utanför alternativmedierna (Truedson, 2016). Det har dessutom kommit en del signaler om att medborgarna inte riktigt har förtroende för journalisternas rapportering om just invandringsrelaterade samhällsproblem (Se t ex Sandberg & Demker, 2013). Såväl kritik som misstro mot medierna och journalistiken har därmed seglat upp som en viktig fråga. Kritiken av de etablerade medierna som framförts särskilt i invandringskritiska alternativmedier gäller i huvudsak hur rapporteringen kring invandringsfrågan har skötts och hur personer som varit kritiska mot invandringspolitiken har behandlats men även kritik av journalistkåren (som upplevs som vänstervriden) förekommer ymnigt (Se Holt, 2016).

De svar som givits för att bemöta denna typ av kritik har varierat. Vissa har antagit en självkritisk hållning. Ann-Charlotte Marteus skrev till exempel en krönika i Expressen med titeln ”Det är jag som är åsiktskorridoren” (Marteus, 2015), där hon beskrev upplevelsen av att som journalist verka i ett klimat som präglats av:

”… självcensur på bred front, rädsla för att undersöka verkligheten förbehållslöst, minskad tilltro till argumentens makt. Och som resultat en fördummad offentlighet, moralfebriga politiker och samhällsproblem som borde ha uppmärksammats och åtgärdats för länge sedan.” (Marteus, 2015)

Ord som nästan lika gärna kunde ha kommit från Avpixlat, Fria Tider eller Tobbes Medieblogg. Andra har valt en mer konfrontativ linje som gått ut på att emotsäga en sådan kritik, antingen genom att påpeka att den inte är befogad, att begrepp som ”åsiktskorridor” inte träffar rätt, eller att journalister visst har gjort ett bra jobb när det gäller rapporteringen om invandringen och dess konsekvenser. En annan strategi har varit att ”slå tillbaka” mot alternativmedierna på olika sätt genom att till exempel avslöja identiteten på personer som verkat anonymt, granska kopplingar till extremism eller att lyfta fram uttalanden som varit mindre begåvade eller direkt rasistiska.

En av de mest intressanta sakerna på detta slagfält är placeringen på en tänkt politisk höger-vänsterskala. I dag kommer bombardemanget ideologiskt främst någonstans ifrån höger, medan svarselden kommer från vänster. Det många inte tänker på är att det som idag kan framstå som vänsterns skyddsobjekt (de etablerade medierna) för inte så länge sedan främst var måltavla för ständigt återkommande attacker just från vänster – och inte sällan med fokus just på hur invandringsrelaterade ämnen skildrats. Alternativmedia är trots allt egentligen ett gammalt ”vänsterbegrepp” (Se t ex Atton, 2015; Holtz-Bacha, 2015) liksom begreppet Mainstream Media (MSM) som idag används frekvent i de invandringskritiska alternativmedierna, men som ofta använts av människor med tydlig vänsterprägel (Se t ex Noam Chomskys (1997) definition).¹ Det har alltså skett en ganska intressant positionsförflyttning som är värd att granska lite närmare.

Borgerliga medier och det falska medvetandet

En typ av kritiska perspektiv på medier som kanske tydligast gjort sig gällande och förekommit i akademiska och intellektuella kretsar har ofta varit sprungen ur eller inspirerad av tydligt vänsterorienterade tänkare som Antonio Gramsci, Theodor Adorno och Stuart Hall. Denna kritik har riktat in sig på mediernas roll i upprätthållandet av en masskultur som ytterst har som mål att legitimera det kapitalistiska systemet och rådande maktstrukturer. Det här synsättet kontrasterar skarpt mot den liberala tanketraditionen där medier har en fri och självständig granskande roll utan krav på specifik ideologisk inriktning – utan snarare öppenhet för olika perspektiv. Så skulle nog de flesta som verkar som journalister beskriva den egna verksamhetens samhällsfunktion. Publish and be damned är ett sätt att sammanfatta modellen.

Hegemoni upprätthålls, enligt Gramsci (1992), genom att de intellektuella på olika sätt företräder den styrande klassens intressen och förklarar sakernas tillstånd för undersåtarna på ett sådant sätt att de upplever de maktförhållanden som råder som självklara och därför självmant ger sitt samtycke till att låta sig styras. Medierna ses här som en central arena i borgerlighetens och de reaktionära krafternas projekt som går ut på att invagga befolkningen i ett sövande och passiviserande ”falskt medvetande”. Idéhistorikern Thomas Bates (1975) är en av dem som fångat kärnan i Gramscis hegemonibegrepp bäst:

”Civil society is the marketplace of ideas, where intellectuals enter as ”salesmen” of contending cultures. The intellectuals succeed in creating hegemony to the extent that they extend the world view of the rulers to the ruled, and thereby secure the ”free” consent of the masses to the law and order of the land. To the extent that the intellectuals fail to create hegemony, the ruling class falls back on the state’s coercive apparatus which disciplines those who do not ”consent,” and which is ”constructed for all society in anticipation of moments of crisis of command … when spontaneous consensus declines” (s. 353).

För att styra ett land räcker det, enligt Gramscis tankemodell, inte med våldsmonopol och sanktionsregister. Det måste finnas en överbyggnad som bärs upp av kulturella institutioner som skolor, tidningar och t ex kyrkor, som på olika sätt samverkar i ett slags apologetiskt projekt för att ge människorna i ett samhälle tillräckligt bra argument för att hålla sig lugna och inte protestera mot upplevda orättvisor, dumhet eller maktmissbruk. Denna Gramsci-inspirerade analys bygger alltså till stora delar på en misstro mot eliten i samhället och de institutioner som företräder dem. Synen på nyhetsmedierna präglas i ett sådant perspektiv av såväl cynism som misstro. Sprängstoffet i Gramscis texter är den strategi hans tankar gett upphov till för att successivt bryta hegemonin och ersätta den med en annan. Det går inte att ändra samhället bara med en revolution – det krävs en ”lång marsch” (Marcuse, 2014) genom samhällets och kulturens institutioner där det är centralt att rätt personer hamnar i rätt positioner och att en ny dominerande förklaring av sakernas tillstånd kommer på plats.

Idéer, och inte bara materiella förhållanden, spelar en central roll i all samhällsförändring som ska ha en chans att lyckas. Mycket av den vänsterinriktade kritiska diskussionen kring mediernas roll i samhället har därför ofta handlat om hinder eller möjligheter för att åstadkomma social förändring genom att förändra t ex begrepp och verklighetsskildringar som används i medier. Alternativa medier har ur denna synvinkel alltid betraktats som ett sätt att på kulturell väg göra motstånd mot etablissemanget och bana väg för en ny ordning, eftersom de traditionella medierna betraktats som konserverande motkrafter i förändringsprocessen.

När vi betraktar just de uttryck för misstro mot medierna som blivit så vanliga och uppmärksammade idag (synen på medieföretagen och dess medarbetare som korrupta och etablissemangets språkrör och medlöpare) framstår det som anmärkningsvärt att retoriken på ett så tydligt sätt påminner om den typ av misstro mot de ”borgerliga” medierna som så ofta kommit från vänsterkanten tidigare. Smaka till exempel på dessa citat som är färska exempel på hur mediemisstro kommer till uttryck på olika svenska alternativmedier. Det första exemplet är hämtat från Nya Tider:

”Etablissemangets medier skandaliserar människor så att de förlorar jobb, vänner, utbildning och kanske tvingas flytta från sitt hem. (…) Detta drabbar i princip uteslutande regimkritiker eller dem som avviker från åsiktskorridoren.” (Suk, 2017)

Här lyfts just disciplinering av oliktänkande fram som ett viktigt moment i hur medierna samverkar med makthavare för att upprätthålla hegemoni. Mats Dagerlind på Avpixlat skriver såhär i en kommentar till en artikel i Expressen av David Baas som handlar om hur SD-politiker har lämnat tips till olika alternativmedier:

”Inte färre än 37 gånger (!) förekommer till exempel ordet ’hatsajt’ (räkna själv eller se mina gulmarkeringar HÄR) som beteckning på Avpixlat och andra alternativa medier som till Baas och den övriga hegemoniskt vänsterliberala mediekartellens stora förtret skriver om sådant utanför åsiktskorridoren som medborgarna enligt rådande elitistiska mediedoktrin bör hållas i okunnighet om.” (Dagerlind, 2017)

Ett annat citat, från NewsVoice, illustrerar tydligt samma typ av tankegång i en kommentar till valresultatet i USA hösten 2016:

”Utan självkritik och med uppenbar propaganda, där man förstås måste fråga sig om även opinionsinstituten i USA varit riggade, har officiell media, genom att backa upp globalisten Hillary Clinton, själva skapat den kris dom nu hamnat i, en kris så djup att man nu på allvar pratar om att stänga ner den blivande presidentens twitterkonto samt skapa en censur liknande den i kommunistiska Kina. Hur absurt är inte detta? Märklig, eller ska vi säga förutsägbar, är också tystnaden om detta i officiell svensk media.” (Svensson, 2016)

Budskapet är att de etablerade medierna medvetet favoriserar och vinklar och undanhåller eller snedvrider fakta från allmänheten i syfte att styra människors åsikter och att de har ett medvetet skevt urval när det gäller att låta människor med olika åsikter komma till tals. Dessutom stämplar de människor som är kritiska gentemot den rådande ordningen med pejorativa epitet. Detta leder i sin tur till en känsla av att det demokratiska systemet inte riktigt fungerar som det ska, eftersom det finns inbyggda hinder för fritt meningsutbyte i det offentliga samtalet och att viktig information undanhålls. Denna tankefigur återfinns givetvis inte bara i de invandringskritiska alternativmedierna, utan är flitigt använd även i politiska sammanhang. Såväl Frauke Petry och Jimmie Åkesson som Donald Trump, Marine le Pen och Geert Wilders m fl har uttryckt i princip samma sak. Den tyska PEGIDA-rörelsen har även gjort denna typ av kritik till ett huvudnummer (Haller & Holt, 2016).

Men om vi drar ut linjerna så påminner analysen om Gramscis: de styrande i samhället företräds av ett intellektuellt och medialt skikt som sysslar med att försvara den rådande ordningen, snarare än att granska makten. Anledningen till att människor inte protesterar är att de är invaggade i ett falskt medvetande. Kort sagt – folk är lurade, naiva och blåögda och i händerna på (eller rädda för) en korrupt elit som bryr sig mer om att upprätthålla sina egna positioner än om hur vanligt folk har det. Här ser vi tydligt att ”vänster”- och ”höger”-perspektiv på hur medierna fungerar konvergerar på flera punkter.

Den nya högern och ”metapolitik”

Denna konvergens är inte alltid en slump. I vissa fall, som den identitära rörelsen i Europa, är det en direkt följd av att man helt enkelt studerat Gramsci med stort intresse. Den franska Nouvelle Droite-rörelsens främste förgrundsgestalt, Alain de Benoist2, menade redan på 1960-talet att det fanns ett stort behov av att mobilisera en ”ny höger” mot bakgrund en upplevelse av att såväl universiteten som medierna och politiken generellt dominerades i stor utsträckning av vänstern att det i princip var omöjligt att bedriva opinion med konventionella metoder (Griffin, 2000). De Benoist argumenterade uttryckligen för att en ny strategi behövdes – och vände sig då till Gramsci. Tanken var att studera hur vänstern hade betett sig för att skaffa sig den dominanta position som de hade lyckats få och sedan imitera den. Strategin kallar han för ”metapolitik”.³

Eftersom många av de positioner som han själv företrädde (t ex att etniskt homogena samhällen bör växa isolerat från varandra och inte blandas) lätt kunde utdefinieras som illegitima i en efterkrigstid med Tredje Rikets övergrepp mot så kallade rasfrämlingar i färskt minne, var det första steget att bryta den hegemoni som låste fast honom i retoriskt problematiska positioner som redan på förhand var utdefinierade som fascistiska. Detta görs inte i en handvändning utan kulturen måste bearbetas under en längre tid för att succesivt bygga upp en acceptans för alternativa begrepp och verklighetsskildringar. ”Etnopluralism” är ett exempel på ett sådant begrepp: för att inte kunna bli anklagad för att vara rasist eller fascist argumenterar de Benoist istället kraftigt emot rasism och pekar på att människors värde aldrig kan kopplas till yttre attribut såsom hudfärg. Däremot pekar han på vikten av att det finns många olika etniska grupper med tydlig särart – och att det amerikanska ”melting pot”-idealet oundvikligen kommer resultera i en enda stor blandning som suddar ut etniska identiteter. För att bevara mångfalden, menar de Benoist, är det viktigt att skydda de europeiska folken mot för stor invandring från andra etniska grupper (de Benoist, 1999).

Mediekritik eller mediemisstro?

Detta grepp – att genom nya ord och angreppssätt skapa nya kommunikationsmöjligheter för idéer som allmänt klassas som icke rumsrena – är i dagsläget ganska välkänt och diskuterat (se t ex Griffin, 2000) men är värt att poängtera i dagens diskussion om mediemisstro. För det är viktigt att skilja mellan å ena sidan ideologiskt motiverad och strategiskt formulerad misstro mot en medial och intellektuell elit med tolkningsföreträde och makten över beskrivningen av verkligheten, och å andra sidan de som bara upplever en genuin osäkerhet på om den bild av verkligheten som rapporteras verkligen är vederhäftig, allsidig och fri från hänsyn till vem som eventuellt kan gynnas av att vissa problem beskrivs på vissa sätt. Det går nämligen inte att sätta likhetstecken mellan misstro mot medier och en underliggande metapolitisk agenda. De som framför den typen av kritik skiljer sig för mycket åt för att vi ska kunna härleda dem till en gemensam ideologisk kärna, samtidigt som kritiken som framförs i dagens invandringskritiska alternativmedier är ganska överensstämmande (Holt, 2016).

Här är det viktigt att hålla isär två begrepp, låt oss kalla dem mediekritik och mediemisstro. Eftersom det är omöjligt att garantera en perfekt återgivning av alla skeenden och förhållanden i samhället, behövs en ständigt pågående och öppen mediekritisk diskussion kring hur medierna lyckas med att presentera nyheter för allmänheten på ett sätt som möjliggör ett demokratiskt system med välinformerade medborgare. Om många sedan upplever att journalister inte gör sitt jobb ordentligt, utan slirar på sanningen, vinklar medvetet för att gynna egna syften eller för att slippa obekväma frågor, kan vi tala om att kritiken ger upphov till misstro (media distrust).4 Detta kan vi se tendenser till i den svenska debatten kring hur invandringsfrågan har skötts (Truedson, 2016). Men här är det viktigt att skilja agnarna från vetet. När misstron motiveras av ett upplevt ideologiskt underläge och den egna strategin för att bemöta ett sådant underläge inbegriper att underminera andras förtroende för den rapportering om samhället som sker (som i såväl Gramscis som de Benoists fall), då förflyttas vi genast från den kritiska diskussionens arena till den ideologiska kulturkampens eller metapolitikens arena och detta är minerad mark.

Det knepiga är att det är inte alls otänkbart att den kritik mot medierna som framförs med sådana utgångspunkter även kan ha poänger och bygga på riktiga eller delvis riktiga iakttagelser (se t ex Lundell, 2017). Därför går den inte att a priori avfärda som irrelevant eller som enbart illasinnad propaganda med ideologiska motiv. Men det går inte heller att blunda för att kritiken överdrivs, att spekulativa uppgifter används i syfte att misskreditera på osakliga grunder. Här hamnar vi i ett gungfly som är svårt att navigera i. Tydligast visar detta sig i debatten om huruvida ”medierna mörkar” problem som är relaterade till invandring (Truedson, 2016). Å ena sidan kan det hävdas att vissa problem har underbevakats och vissa frågor inte har ställts som de borde. Detta är legitima kritiska frågor som också går att koppla till och diskutera utifrån empiriska observationer. Å andra sidan ligger det i uttrycket ”mörkar” en avsikt som inte är direkt gripbar, men som tillskrivs den som anklagas för att mörka. Ofta artikuleras misstron mot medierna utifrån antaganden om underliggande motiv som svårligen låter sig mätas eller undersökas. Det är ofta här som de ideologiska motiven blir synliga. I en kommentar till SVT’s reportage om facebooksidan ”Rädda vården” skriver exempelvis en skribent på Motpol såhär:

”SVT:s uttalat fientliga ’granskning’ bekräftar samtidigt något många förutsåg redan när invandringskritiker började få hembesök och hängas ut, detta är ett sluttande plan och samma metoder skulle på sikt komma att användas mot andra obekväma kritiker” (Andersen, 20177).

Här är utgångspunkten tydligt att de journalister som gjort granskningen har en illasinnad agenda från början, och syftet med rapporteringen tolkas som en form av disciplinering av oliktänkande. Denna form av misstro kan jämföras med andra exempel där mer konkreta saker utgör huvudstoffet. En vanligt förekommande punkt där de svenska etablerade medierna kritiseras är den som handlar om invandringens långsiktiga kostnader (Holt, 2016). Detta är en typ av fråga som det går att resonera om på ett sakligt sätt. Det går att studera hur journalistiska texter är utformade. Det går att resonera om de faktiska kostnaderna och hur man ska räkna. Det går att göra jämförelser och därefter rikta kritik och bemöta kritik på ett underbyggt sätt (Se t ex Strömbäck 2016; Sanandaji, 2016). Detta är en helt annan typ av kritik och den misstro som eventuellt kan härledas till en sådan diskussion är av en annan art än den som kommer ur antaganden om intentioner och motiv bakom en upplevd skevhet och antagonism i rapporteringen. I retorikens hetta blandas dessa typer dock ofta ihop, vilket inte gynnar en konstruktiv diskussion.

Det är också centralt att komma ihåg att misstro per se är subjektiv. Oavsett om det finns fog för den eller inte, så är det en personlig upplevelse av att något inte står rätt till. Det finns ganska mycket forskning kring det som brukar kallas fientliga medier-effekten (the hostile media effect) (se kapitel av Strömbäck och Johansson i denna skrift samt t ex Perloff, 2015), en teori som går ut på att personer med stark övertygelse i någon fråga även färgas i sin tolkning av innehållet så att en nyhetsartikel exempelvis tolkas som vinklad till den egna ståndpunktens nackdel. I experimentstudier har man kunnat se att när försökspersoner med motsatta ståndpunkter läst samma artikel så har båda uppfattat texten som vinklad till egna ståndpunktens nackdel. Detta innebär såklart inte att vinkling aldrig förekomer (för det gör det), men det säger oss något om att upplevelsen av omfattningen och riktningen ofta inte är lika självklar som vi tror. Eftersom misstron är subjektiv spelar det också egentligen ingen roll om det finns fog för den eller inte. Som Walter Lippman påpekat är det främst ”the pictures in our heads” som är viktiga för hur vi människor ordnar våra liv (Lippman, 1922) – upplevelsen eller bilden av att något är på ett visst sätt får konsekvenser även om det inte stämmer med faktiska förhållanden.

Mediekritik och mediemisstro är begrepp som tål att fundera lite närmare kring. Bara det faktum att människor misstror mediernas rapportering kring vissa ämnen är i sig nog för att vi måste börja ställa frågor om varför. I en sådan diskussion räcker det inte att avfärda kritiken som resultatet av illasinnad ideologisk propaganda eller metapolitiska ansträngningar. Då riskerar man att missa viktiga aspekter och att sopa eventuella problem under mattan. Diskussionen måste även vara öppen för att misstron kan vara kopplad till en legitim kritik och befogade frågetecken.

Litteraturförteckning

Andersen, J. (2017). När kritik är extremism. Hämtad från: https://motpol.nu/oskorei/2017/04/02/nar-kritik-ar-extremism/

Atkinson, J. D. & Leon Berg, S. V. (2012). Narrow mobilization and TeaParty Activism: A Study of Right Leaning Alternative Media. Communication Studies, 63(5), 519–535. doi: 10.1080/10510974.2011.649442.

Atton, C. (2015). The Routledge companion to alternative and community media: Routledge.

Atton, C. (2006). Far-right media on the internet: culture, discourse and power. New Media & Society,

8(4), 573–587. doi: 10.1177/1461444806065653. Bates, T. R. (1975). Gramsci and the Theory of Hegemony. Journal of the History of Ideas, 36(2),

351–366.
Chomsky, N. (1997). What makes mainstream media mainstream. Z magazine, 10(10), 17–23

Dagerlind, M. (2017). David Baas och farbror Melker. Retrieved from http://avpixlat.info/2017/03/23/david-baas-och-farbror-melker/#more-200042

De Benoist, Alain. ”What is Racism?” Telos, Vol. 1999, No. 114 (Winter 1999), pp. 11–48. http://www.alaindebenoist.com/pdf/what_is_racism.pdf .

De Benoist, A., & Champetier, C. (2000). Manifesto of the French New Right in Year 2000.

Sandberg, L., & Demker, M. (2013). Starkare oro för främlingsfientlighet än för invandring. Mittfåra & marginal: SOM-undersökningen.

Gramsci, A., & Buttigieg, J. A. (1992). Prison notebooks (Vol. 2): Columbia University Press.

Griffin, R. (2000). Between metapolitics and apoliteia: The Nouvelle Droite’s strategy for conserving the fascist vision in the ’interregnum’. Modern & Contemporary France, 8(1), 35–53. doi:10.1080/096394800113349

Gourarie, C. (2016). How the ‘alt-right’ checkmated the media. Columbia Journalism Review. Retrieved from http://www.cjr.org/analysis/alt_right_media_ clinton_trump.php

Haller, A., & Holt, K. (2016). The Populist Communication Paradox of PEGIDA: Between ”Lying Press” and Journalistic Sources 66th annual ICA conference ”Communicating with power”. Fukuoka, Japan, 9–13 june. Preconference: Populism in, by, and Against the Media.

Holt, K. (2016). ”Alternativmedier”? En intervjustudie om mediekritik och mediemisstro. I L. Truedson (Red), Migrationen i medierna – men det får en väl inte prata om? (s. 113–149). Stockholm: Institutet för mediestudier.

Holtz-Bacha, C. (2015). Alternative Presse. In J. Wilke (Ed.), Mediengeschichte der Bundesrepublik Deutschland (2015th ed., pp. 330–349). Köln: Böhlau Verlag.

Lippmann, W. (1922). Public opinion. London: Allen & Unwin.

Lundell, P. (2017). The Rationality of the Benevolent ones. Media History, 23(1), 100–114. doi: 10.1080/13688804.2016.1196586

Marcuse, Herbert (2014), Marxism, Revolution and Utopia: Collected Papers of Herbert Marcuse, 6, London: Routledge.

Marteus, A.-C. (2015, 12 feb 2015). Det är jag som är åsiktskorridoren, Expressen. Tillgänglig: http:// www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/ det-ar-jag-som-ar-asiktskorridoren/

Perloff, R. M. (2015). A Three-Decade Retrospective on the Hostile Media Effect. Mass Communication and Society, 1–29. doi: 10.1080/15205436.2015.1051234

Rauch, J. (2015). Exploring the Alternative–Mainstream Dialectic: What ”Alternative Media” Means to a Hybrid Audience. Communication, Culture & Critique, 8(1), 124–143. doi: 10.1111/cccr.12068

Sanandaji, T. (2016). Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende: Kuhzad Media AB.

Suk, V. (2017, 1 april 2017). Alternativmedia farligare än IS-terrorister – för vem?, Nya Tider. Hämtad från https://www.nyatider.nu/alternativmedia-farligarean-is-terrorister-for-vem/

Svensson, D. (2016, 7 dec 2016). Alternativmedia och yttrandefrihet bekämpas som ”fake news” Hämtad från http://newsvoice.se/2016/12/07/alternativmediayttrandefrihet-fake-news/

Strömbäck, J. (2016). Utan invandring stannar Sverige: Volante.

Truedson, L. (Red). (2016). Migrationen i medierna – men det får en väl inte prata om? Stockholm: Institutet för mediestudier.

 

* Kristoffer Holt är docent och medieforskare vid Linnéuniversitetet.

 

1 T ex skriver Chomsky såhär: ”What are the elite media, the agenda-setting ones? The New York Times and CBS, for example. Well, first of all, they are major, very profitable, corporations. Furthermore, most of them are either linked to, or outright owned by, much bigger corporations, like General Electric, Westinghouse, and so on. They are way up at the top of the power structure of the private economy which is a very tyrannical structure. Corporations are basically tyrannies, hierarchic, controlled from above. If you don’t like what they are doing you get out. The major media are just part of that system. (Chomsky, 1997, s. 2)

2 Alain de Benoist har uppehållit sig vid frågor som handlar om etniciet, europeisk kultur och politik. Han var en av de ledande inom GRECE (Groupement de recherche et d’études pour la civilisation européenne) en sammanslutning grundad 1968. Han har figurererat i många sammanhang, bland annat som skribent i Le Figaro. Hans tänkande har haft stort inflytande inom många rörelser som brukar placeras till höger om den ”vanliga högern”. Begrepp som etnopluralism, metapolitik och ”ny höger” är direkt kopplade till hans tänkande.

 

3 De Benoist kallar det inte själv en ”strategi” utan reserverar sig mot den tolkningen, bland annat i Manifesto of the French New Right in Year 2000: ”Metapolitics is not politics by other means. It is neither a strategy to impose intellectual hegemony, nor an attempt to discredit other possible attitudes or agendas. It rests solely on the premise that ideas play a fundamental role in collective consciousness and, more generally, in human history.” (de Benoist & Champetier, 2000). Däremot används begreppet av många anhängare just som en strategi eller programförklaring. Det svenska identitära wikipedia-liknande uppslagsverket Metapedia är till exempel (vilket även syns i namnet) en direkt tillämpning av idén om det metapolitiska. Att stipulera nya begrepp och omdefiniera gamla är det uttalade syftet med denna alternativa encyklopedi.

4 Av Yariv Tsfati definierat som: ”the feeling that journalists are not fair or objective in their reports about society and that they do not always tell the whole story” och att journalister ”will sacrifice accuracy and precision for personal and commercial gains” (Tsfati, 2003, p. 67).