• Alla

Misstron mot medier – en inledning

Av Lars Truedson*

• Misstron mot medier är politiserad. De som har lågt förtroende för medier är mer borgerliga än de som har högt förtroende – och särskilt är sverigedemokrater överrepresenterade bland de misstroende. 


• Förtroendet är mycket lägre för rapporteringen om invandring och om brottslighet än för andra ämnesområden, visar en ny studie. Högst är förtroendet för rapporteringen om sjukvård. 


• Nästan alla SD-röstande instämmer i att medier inte berättar sanningen om problem förknippade med invandring. 


• Men den stora bilden är ändå att misstron mot medier inte är så spridd i hela befolkningen. Snarare säger en ganska stor andel av svenskarna att de har förtroende för etermedier och morgontidningar i de långa serier av mätningar som forskarna har. Och detta har också varit relativt konstant de senaste åren. Den politiska polariseringen av förtroendet tycks däremot ha ökat de senaste åren. 


I denna bok presenteras forskning och analyser av förtroendet för medier på djupet av några av våra ledande forskare och mediedebattörer.

När en man från Uzbekistan 7 april 2017 stjäl en lastbil och kör Drottninggatan fram i galen hastighet, ett terrordåd med fem döda och många skadade som följd, växer genast en mängd olika berättelser fram. Mycket snart blir det berättelser om berättelserna. I sociala medier kritiseras närgångna frågor till offer och poliser i TV-sändningar. På debattsidor och i paneler kritiseras de felaktiga uppgifterna om skottlossning. På invandringskritiska sajter utgår man närmast från att medier ger en felaktig bild och inte vill ge sanningen. Men även riksdagsledamöter stämmer in i kören och kritiserar att man varierar texter med andra beteckningar för dådet än terrorattack.

En helt separat debatt växer fram vid sidan om terrorrapporteringen – en diskussion om mediernas skuld. En debatt som täcker hela skalan från politiskt motiverat hat mot hela företeelsen medier till eftertänksam diskussion av etiska dilemman i svåra lägen. Den är igång redan timmar efter dådet och den fortsätter och den förgrenas.

Något har definitivt hänt. Mediers trovärdighet ifrågasätts numera dagligen i sociala medier. Anklagelser om mörkande, lögner och drevande haglar i mejlkorgarna hos landets journalister. Så såg det inte ut för ett par decennier sedan.

Men kanske är det viktigt att betona just såg ut. Nu, i dagens digitaliserade och fragmenterade medielandskap, syns även små men högröstade grupper, särskilt i det mycket smala men skrikiga urvalet på Twitter. Om svenskar i gemen blivit mer mediekritiska säger inte twitterstormar något om. Vi ska snart se vad enkätdata säger om saken.

Men utöver synligheten finns ytterligare ett nytt inslag: misstron har uppenbarligen mobiliserats politiskt. Ledande politiker anser att det gynnar deras intressen att peka ut medierna som motståndare till dem – och till ”folket”. Det här ser vi i USA, i Frankrike – och bland sverigedemokraters sympatisörer i Sverige. Men har misstron ökat?

Den här boken söker svar på frågor om svenskarnas förtroende för medier ur många aspekter: idéhistoria, filosofi, politisk analys – och så förstås ur de långa serier av enkätdata över hur svenskarna själva ser på förtroendet för journalister, journalistik och olika medier. Mycket av datan kommer från SOM-institutet, landets sannolikt mest välrenommerade enkäter om opinion och mediekonsumtion.

Kanske ska redan här påpekas att samtidigt som det uppenbarligen finns en grupp som ger uttryck för djup misstro mot medier, så handlar den breda bilden snarast om relativt högt förtroende. Och ett viktigt påpekande är att det som mätts i de flesta enkäter är graden av förtroende. Det är inte heller så enkelt att lågt förtroende är detsamma som misstro. Samtidigt finns så många konkreta exempel på uttryck för misstro i debatten att ordet är motiverat i många sammanhang.

Det finns något åtminstone skenbart förbryllande över svaren i de långa serierna av förtroendemätningar. De mest populära medierna kan samtidigt ha lägst förtroende. Det märktes också efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm – Aftonbladets TV-sändningar slog rekord samtidigt som kvällstidningarna i alla tider haft mycket lågt förtroende. Vi går när det gäller som mest i stora skaror till medier vi samtidigt säger oss inte lita på.

Ett inslag i kritiken mot medier – särskilt den mer högröstat kompromisslösa – har under lång tid varit anklagelser om att medier mörkar nackdelar med invandring och inte minst invandrares brottsbenägenhet. Men det har varit oklart hur spridd den uppfattningen är. I SOM-mätningarna har vid några tillfällen funnits med en fråga som visat att misstron varit hög när det gäller journalistik om invandring. Mer än hälften höll 2015 med om att ”svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”. Men det har inte funnits något att jämföra allvaret i detta med – inga motsvarande mätningar för andra ämnesområden. Den bristen rättas till genom en fråga i den nya SOM-undersökningen, på uppdrag av Institutet för Mediestudier. Där mäts bland annat förtroendet för journalistiken om invandring, brottslighet, EU och sjukvården.

Den stora bilden av det allmänna förtroendet för enskilda journalistiska medier kan förenklas till att förtroendet är högt för public service-bolagen Sveriges Television och Sveriges Radio, lägre men fortfarande betydande för morgontidningar och TV4 men balanserar över mot övervägande misstro mot kvällstidningarna. I kapitlet Har svenskarna förtroende för medierna? av Ulrika Andersson och Lennart Weibull, går forskarna igenom inte minst enkätdata där svenskarna uttryckt sin grad av förtroende för medier ur olika synpunkter. De analyserar frågan om förtroende på djupet och benar ut det i sina olika beståndsdelar.

Deras analys är att det högre förtroendet för public service kan förklaras som ett institutionellt förtroende. Utöver det förtroende t ex dagstidningarna har som medium, så finns ytterligare förtroende för public service-bolagen som närmast är en ”smitta” från svenskarnas dokumenterade höga förtroende för våra samhällsinstitutioner. Den analysen stärks bland annat av att även de som inte särskilt ofta använder SVT och SR uttrycker stort förtroende för bolagen.

En iakttagelse är att förtroendet för svenska medier är större till vänster än till höger på den politiska skalan. Och att förtroendet bland sverigedemokrater är långt mycket lägre än hos sympatisörer till något annat parti.

Men det har inte alltid varit självklart att det är högern som mest misstror medier. När medieforskaren Kristoffer Holt i kapitlet Mediemisstro – där ytterkanterna möts spårar mediemisstrons ideologiska rötter, hamnar han hos vänsterteoretikern Antonio Gramsci som redan under 1930-talet formulerade tankar om hur massmedier var en del av ett system som indoktrinerade medborgarna med falskt medvetande. Vänstern har länge använt begrepp som ”alternativa medier” som står emot ”mainstream media” men nu har detta blivit begrepp som i mycket högre grad används på högerkanten – kanske snarast av högerpopulister och invandringskritiker. Och det är också här man i dag finner anklagelser om att medierna som något slags kollektiv har en gemensam politisk agenda, ett påstående långt från den roll som granskande tredje (eller fjärde) statsmakt som medierna ges i liberal demokratiteori. Och långt ifrån hur journalister själva uppfattar sitt uppdrag.

Det finns utan tvivel i dag en tankeströmning som oavsett vad medier innehåller, misstror dem. Kristoffer Holt framhåller ändå att det är viktigt att skilja mellan sådan mediemisstro som förkastar hela tanken på journalistik med ett ärligt uppsåt att skildra verkligheten och mediekritik som helt enkelt vill ta reda på om det som förmedlas är bästa möjliga bild av verkligheten.

Andreas Ericson, chef för Timbro Medieinstitut, fångar i en reflekterande text upp liknande tankar. Mycket av den misstro som möter journalister i dag är legitim och rimlig. ”Att hysa misstro mot medierna är inte att ifrågasätta mediernas existens. Att kritisera enskilda publiceringar är inte att säga andra publiceringar inte är möjliga eller önskvärda. Att ifrågasätta en viss politisk bias är inte att kräva en annan. Oftast är det tvärtom”, skriver han.

Företaget Skanskas presschef Edvard Lind har studerat hur medier försöker motverka kritik och misstro och hans slutsats är besk: mediechefer bryter mot snart sagt alla råd om hur man ska bemöta kritik och agera i kriser. Framförallt handlar det om bristande ödmjukhet – Lind ger i kapitlet Konsten att skapa förtroende – eller varför medier måste bli bättre på mediehantering en rad exempel på hur kritik viftas bort eller kritiker angrips i motattacker.

En psykologisk mekanism som påverkar hur vi ser på medier kallas fientliga medier-fenomenet. I kapitlet När bjälken sitter i betraktarens ögon förklarar Jesper Strömbäck och Bengt Johansson detta fenomen, som kunnat beläggas i vetenskapliga studier. Det visar att när vi människor är djupt engagerade i något ämne, kommer vi att betrakta medier som tar sig an detta ämne som fientliga till vår egen uppfattning – och detta närmast oberoende av hur medierna skildrar frågan.

En fråga där engagemanget under de allra senaste åren varit mycket högt är förstås invandringsfrågan. När Ulrika Andersson går igenom Mediestudiers SOM-fråga om förtroendet för journalistiken inom olika ämnesområden, rubriceras kapitlet Lågt förtroende för rapporteringen om invandring. Mönstret är just så tydligt. Förtroendet är högst för journalistiken om sjukvården, i mitten finns en grupp ämnen med näringsliv, arbetsmarknad och EU och i botten vad gäller förtroende finns journalistik om brott och invandring. Vad gäller invandring så är det fler som misstror rapporteringen än som har förtroende för den. Det gäller inget av de andra ämnesområdena. Det är nog inte allt för djärvt att tro att en viss del av det låga förtroendet för rapportering om brott påverkats av diskussionen om utpekande av etniciteten hos brottslingar.

Sverigedemokratiska sympatisörer har lägre förtroende än övriga partiers sympatisörer för rapporteringen om alla ämnesområden, med ett enda undantag: vänsterpartister har ännu lägre förtroende än sverigedemokrater för rapporteringen om näringslivet. Kanske ska man här dra sig till minnes fientliga medier-fenomenet, som säger att man misstror rapporteringen om det man är starkt engagerad i.

När det gäller invandring och brottslighet är SD-väljarna de enda partisympatisörerna där fler misstror än har förtroende för rapporteringen. Och skillnaderna är betydande – SD-väljarna har ett balansmått på −54 när de som uppgivit litet eller ganska litet förtroende dras ifrån dem som uppgivit stort eller ganska stort förtroende. Det finns, som Ulrika Andersson konstaterar, en grupp där förtroendekris är ett rimligt sätt att beskriva inställningen till medier. Och denna grupp skiljer ut sig bland annat vad gäller partisympatier.

Professor Lennart Weibull prövar i kapitlet Synen på sanning i nyheter vad vår föreställning om sanning betyder för vår syn på medier. Det är en fråga som inte tidigare har fått någon större belysning. I en enkät får de tillfrågade välja på ett antal påståenden om vad det betyder att sådant som uttryckts i medier är sant. Det vanligaste svaret är att sant är något som stämmer med verkligheten. Det finns också en mindre grupp som förkastar hela begreppet sanning som meningslöst i sammanhanget – en i filosofiska termer nihilistisk grupp. Det visar sig att denna grupp om ungefär tio procent av de svarande i politiska termer är en högergrupp med en överrepresentation av sverigedemokrater. Denna grupp tar i jämförelse med andra i mindre utsträckning del av seriösa medier och har lågt förtroende för alla typer av nyheter. Lennart Weibull tolkar det som att gruppens sätt att se på verkligheten gör att de förkastar mycket av nyheterna eftersom de inte tror på dem.

 

Redan samma natt som Donald Trump vann presidentvalet hösten 2016 började en intensiv mediedebatt i USA. Den präglades både av självrannsakan och av häpnad över vilket gensvar Trumps utpekande av medier som motståndare fått. Det är lätt att se hur den amerikanska debatten kommit att påverka den svenska – intensiteten i diskussionen om falska nyheter, misstro mot medier och populism har varit påtagligt mycket högre efter Trumps seger.

Men situationen är inte densamma i USA och Sverige. De amerikanska medierna har lägre förtroende i befolkningen – och det sjunker. I en Gallupstudie som gjorts i mer än fyra decennier nådde förtroendet 2016 sin lägsta nivå någonsin efter mer än tio år av stadigt sjunkande siffror. Bara var tredje amerikan har idag stort eller ganska stort förtroende för medier. Bland de republikanska väljarna halverades förtroendet mellan 2015 och 2016, från 32 procent till 14 procent med stort eller ganska stort förtroende.

I Sverige är det mycket svårare att urskilja en förändring över tid i generellt medieförtroende. Andersson och Weibull konstaterar att den lokala morgonpressen tappat lite förtroende i takt med att de försvagats ekonomiskt och vad gäller läsning i den traditionella pappersformen. Men övriga medier behåller i stort sina förtroendenivåer – höga för public service, låga för kvällstidningar exempelvis.

Detta mönster återkommer även i Jesper Strömbäcks och Michael Karlsson kapitel om hur förtroendet förändrats i en fast grupp av svarande åren 2014–2016. Förtroendet sjunker i denna studie för Sveriges Radio men ökar för kvällstidningar. Men rörelserna är mycket små. Lite tydligare blir bilden om de svarande delas upp utifrån sina partisympatier. Då ser man att Sverigedemokraternas förtroende sjunker medan det är konstant eller ökar något för övriga. Den politiska polariseringen i gruppen ökar.

I ett avslutande kapitel tar sig Torbjörn von Krogh an uppgiften att peka på lösningar. Han går igenom både svensk och amerikansk diskussion under de senaste åren på jakt efter både tankesätt och konkreta åtgärder. Därmed lägger han en grund för vidare diskussion om såväl attityder, till exempel behov av öppenhet, respekt och nyfikenhet, som behoven av att vädra ut gamla surdegar och diskutera nya publiceringsrutiner.

Även om det inte handlar om något allmänt ras i förtroende för medier, är det tydligt i forskningen att det finns en inte obetydlig grupp där misstron är stark. Denna grupp skiljer sig på flera sätt – men den faktor som rimligen ger anledning till mest reflektion inför framtiden, och kanske till och med mest oro, är den politiska. I den mediekritiska gruppen är sverigedemokrater genomgående överrepresenterade – men när det gäller kritik mot journalistiken om invandring så är så den så pass utbredd att den rent logiskt måste nå många fler än sverigedemokraterna.

För den som tror att medier som inte tar politiska hänsyn i urvalet av nyheter har en viktig roll i samhället är den situationen bekymmersam. Och inte särskilt lätt att lösa.

För att sätta fingret på svårigheten för medier att återvinna förtroende hos den grupp som har starkast misstro mot medierna, citerar jag gärna journalisten Jack Werner: ”Hur tillbakavisar man en konspiration för en som tror man ingår i den?”

* Lars Truedson är journalist och föreståndare för Institutet för Mediestudier. Han arbetar också med programmet Medierna i P1.