Rakel Chukri: Problemet är bristande kunskap och engagemang – inte tabun och ängslighet
Detta är en av åtta essäer om journalistik om migration. Du hittar alla åtta här!
Sommaren 2008 besökte jag och min mamma Midyat, hennes hemstad i sydöstra Turkiet. Hon hade inte varit där på över fyrtio år och såg egentligen ingen poäng med att återvända till hemstaden som nästan hade tömts på sin kristna assyrisk-syrianska befolkning.
Vi hade knappt några släktingar där. De flesta hade flyttat till Sverige, Tyskland eller Holland. Men det fanns en familj och en av sönerna, Yovnan, guidade oss runt i trakten.
En dag frågade jag hur han betraktade sina släktingar i diasporan, om han såg oss som halva assyrier. Han funderade och sa: Ni är knappt det. Han landade på att vi var till 25 procent assyrier.
Överdrev han? Självklart. Till skillnad från alkohol kan man inte mäta människor i procentsatser. Men Yovnan hade rätt i sak. Assyrierna i exil har förändrats. Kulturen och normerna har ändrats i och med flytten från Turkiet till Sverige. Man kan kalla det integration. Man kan också kalla det en naturlig utveckling – alla kulturer förändras över tid och plats.
Jag misstänker att Yovnans oro hängde ihop med de assyriska kvinnornas frigörelse. När konservativa ömmar om ”kulturen” är det ofta patriarkatet och sin egen makt de värnar.
På 1970- och 1980-talet var till exempel den syriskortodoxa kyrkan – även i Sverige – obenägen att tilllåta skilsmässor. Det fanns flera fall av kvinnor som misshandlades av sina män, men prästerna betraktade skilsmässan som en dödssynd och övertalade kvinnorna att stanna kvar.
Det var en moralisk övertygelse som krockade med den svenska lagen, kvinnorna befann sig i en parallellvärld där andra regler gällde. Ett segregationsproblem, för att prata politikerspråk.
Det fanns också många tjejer och flickor som inte fick bestämma över sitt eget liv. Det kunde gälla val av partner, klädsel eller att få bo själv som ogift för att arbeta eller studera.
Men så började saker förändras. Kvinnor vägrade gå med på att det skulle vara skamligt att skilja sig. Döttrar vägrade gå med på att deras frihet inte fick vara lika stor som brödernas. De ville också ut och festa, gå på bio eller kunna flytta till en annan stad för att plugga.
I början av nittiotalet hade jag släktingar – ett fåtal, men ändå – som vigdes i kyrkan när de bara var sexton eller sjutton år. Idag väntar folk längre innan de gifter sig och fler studerar. Kyrkan har tvingats rucka på sina uråldriga föreställningar. Och den sociala kontrollen, som jag växte upp med, har minskat.
Jag har beskrivit det som en feministisk revolution. Assyrierna som kom till Sverige på 60- och 70-talet har på några decennier gjort en enorm jämställdhetsresa – majoritetssamhället har haft mycket längre tid på sig. Än återstår vissa problem, till exempel att homosexualitet inte är brett accepterad och att det inte anses fint att konstatera att kvinnor har rätt till en lika fri sexualitet som män. Men poängen är: det har inte stått still.
Jag har återkommit till den här utvecklingen många gånger. Jag tog upp den i mitt Sommarprogram 2012 och har skrivit otaliga artiklar om den. Varför? För att jag tycker att rapporteringen om integration och jämställdhetsfrågor alltför ofta är kantig och exotiserande. För att vi det senaste decenniet har haft en fokusering på morden när vi talar om hederskulturer.
En vän, som är journalist och har rötter i Mellanöstern, sa en gång att hon inte ville bli indragen i rapporteringen om hederskulturer eftersom hon inte känner igen sig i mediebilden. Hon har inte riskerat att bli utknuffad från en balkong, men hon vet hur det är att få sitt privatliv begränsat och kontrollerat.
Det senaste decenniet har bevakningen blivit bättre. Det finns organisationer som Elektra och Sharaf hjältar och hjältinnor som har bidragit till fördjupningar. Och kunskapsbasen hos journalister har blivit större. Men vi är många som fortfarande tycker att nyanserna allt för ofta saknas.
Självklart måste man rapportera om hedersmorden och bevaka hur kommuner hjälper de ungdomar som livrädda flyr från sina familjer. Men om nyhetsbevakningens ska ge en fördjupad och realistisk bild av hedersproblematiken måste man också känna till schatteringarna. Och man behöver också känna till att det på vissa håll har gjorts stora framsteg. En sådan rapportering skulle bli mindre tung på stereotyper och ligga närmre verkligheten.
Mycket av nyhetsrapporteringen handlar också om enskilda exempel, till exempel krav på skilda tider på badhus för kvinnor och män. Samtidigt älskar journalister att prata om att visa på de större sammanhangen, men det har varit en bristvara i rapporteringen om jämställdhet som en integrationsfråga. Min känsla är att det görs fler nedslag än gedigna journalistiska satsningar på att skildra de utsatta kvinnornas situation.
En populär förklaring idag är att skylla det på rädsla hos journalister, att de skulle vara oroliga för att spä på rasistiska åsikter eller själva utpekas som rasister. Den oron finns säkert i någon utsträckning men jag tror att det snarare handlar om fallerande kunskaper. Och brist på engagemang.
Vad orsaken än är så blir resultatet likadant i slutändan: att vi som journalister misslyckas med att skildra livsförutsättningarna för vissa medborgare. I stället framställs ”invandrarna” alltför ofta som en homogen grupp, som bor i kluster och är annorlunda. Det är därför jag envisas med att upprepa min berättelse om den assyriska revolutionen, för att väga upp mot alla förenklade artiklar om problemstaden Södertälje.
För att analysera mediebevakningen måste man också se till journalistikens värderingssystem. Kvinnomord får sällan lika braskande rubriker som gängvåld. På samma sätt är det med rapporteringen om minoriteter, den har inte kvalat in som ett statusområde inom journalistiken.
Det handlar till viss del om närhetsprincipen, vilka frågor som ligger nära journalisternas hjärtan. Trots återkommande diskussioner om mångfald är landets nyhetsredaktioner långt ifrån representativa. På många arbetsplatser finns det fler städare än journalister som har invandrarbakgrund.
Är det då så märkligt att rapporteringen om segregation – högre arbetslöshet bland invandrare, trångboddhet, undermåliga skolor – inte är mer omfattande?
Det hävdas allt oftare i debatten att vissa integrationsoch migrationsfrågor är tabu. Det har gått inflation i artiklar där man upprepar att man känner sig tystad i stället för att ägna sitt medieutrymme åt att ta upp det man har på hjärtat. Det är en offerroll som inte klär journalister eftersom vi faktiskt kan påverka rapporteringen.
En seriös journalist kan inte motsätta sig granskningar av den förda migrationsoch integrationspolitiken. Det senaste året har det varit en intensiv bevakning av hur den ovanligt stora flyktinginvandringen utgjort ett tryck på skolor och andra samhällsinstitutioner. De flesta medier har även gjort ambitiösa reportage om flyktingar – både den svåra vägen hit och etableringen i det nya landet.
Skriver vi då tillräckligt? Mitt svar är att vi alltid ska sträva efter att rapportera skarpare och mer initierat om de stora utmaningarna – oavsett om det gäller miljöproblem eller den största flyktingkrisen sedan andra världskriget.
Jag skulle dock vilja vända på integrationsbegreppet en stund. Betoningen ligger oftast på att de nyanlända ska integreras i Sverige, men har det nya Sverige införlivats i mediernas verklighetsuppfattning?
Sverige är ett av de länder som tog emot flest flyktingar från Irakkriget som startade 2003. Samma sak med Syrienkriget. Det innebär att det samtida Sverige har en nära koppling till situationen i de två länderna. Men jag skulle säga att bevakningen av både Irakoch Syrienkriget var och är knapphändig. Den som vill ha en utförlig rapportering om Syrien och hur landet såg ut före klusterbomberna gör bäst i att följa utländska tidningar. Eller den som vill veta mer om sunnioch shiasekterismen som efterföljde kriget och krossade statsbildningen Irak. Eller de kristnas situation i landet. Eller utvecklingen i den kurdiska regionen i norr. Eller de omkringliggande ländernas roll i rekryteringen och finansieringen av nya terrorister.
Jag tror att utrikesbevakningen och integrationsdebatten hänger ihop. Om majoritetsbefolkningen hade en mer initierad bild av politiska, religiösa och kulturella strukturer i flyktingarnas hemländer skulle den också se migranterna som mindre av en stor främmande, massa.
Vi kan också titta på ett aktuellt exempel: mediebevakningen av miljöpartisten Yasri Khan som vägrade ta en kvinnlig reporter i hand. Han avgick i april efter att kritiken blev alltför stor. Kritiken mot honom var befogad, ett radikalt feministiskt parti kan svårligen representeras av en person som gör sådan skillnad mellan kvinnor och män. Plötsligt dominerades debatten av att vi i Sverige minsann tar folk i hand, som om det vore en exklusiv tanke just här. Men Khans syn representerade långt ifrån majoriteten av muslimer i Sverige. Och både i Europa och i Mellanöstern finns det aktivister som arbetar för att konservativa, religiösa normer ska ersättas med liberala, jämställda idéer. Den vetskapen omöjliggör en naiv uppfattning om vilka som representerar progressiva ideal.
Har vi en svartvit uppfattning av världen får vi även en svartvit bild av flyktingarna som ska bli en del av ett nytt Sverige. Då ökar både rädslan och motsättningarna.
Ska medierna bli bättre på att skildra migrationen och integrationen krävs större kunskap och engagemang än vårt skrå har lyckats uppvisa.
Rakel Chukri
Rakel Chukri är kulturchef på HD-Sydsvenskan