• Alla

Ulf Bjereld: Medierna och flyktingfrågan. Om svårigheten att kombinera opartiskhet med ett värnande av demokratins principer

Detta är en av åtta essäer om journalistik om migration. Du hittar alla åtta här!

Måndagen den 21 mars 2016 medverkade makarna och de tidigare moderata toppolitikerna Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth i ett uppmärksammat inslag i radioprogrammet Studio Ett i P1. Inslaget hade sin bakgrund i ett större reportage av journalisten Björn af Kleen i Dagens Nyheter, där makarna Adelsohn anklagat svenska medier för att medvetet förtiga fakta om invandringen. I Studio Ett ombads de nu komma med konkreta exempel på fakta som förtegs. Ulf Adelsohn svarade utan att tveka:

Senast i dag kunde jag konstatera, senast i dag, att en stor undersökning som gjordes av Sveriges Television igår som visade att nästan 69 procent stödde regeringens nya flyktingpolitik, den har inte nämnts i vare sig Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet i dag.

Bakgrunden till Adelsohns svar var att Sveriges Television låtit analysföretaget Novus undersöka svenska folkets inställning till de förslag om en mer restriktiv flyktingpolitik som den rödgröna regeringen lanserade i november 2015. Novus undersökning slogs upp stort i Sveriges Television och gav bilden av att den hårdare flyktingpolitiken hade ett starkt stöd i svensk opinion. Adelsohn hävdade att Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet inte rapporterat om denna nyhet. Han återkom flera gånger i inslaget till händelsen och betecknade den som ”ett utmärkt exempel” på hur svenska medier förteg fakta om invandringspolitiken. Problemet med Ulf Adelsohns exempel var bara att det var felaktigt. Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hade rapporterat om Novus undersökning, redan samma dag som den blev känd. Dagens Nyheter hade använt rubriken ”Stort stöd för skärpta asylregler”, och Svenska Dagbladet rubriken ”Två av tre svenskar står bakom nya flyktingpolitiken.”

Ulf Adelsohn hade således helt fel. Han hade utgått från respektive tidnings pappersupplaga. I sin övertygelse om sin tes riktighet hade Ulf Adelsohn bortsett från möjligheten att Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet publicerat nyheten i sina digitala upplagor. Berättelsen om Ulf Adelsohns och Lena Liljeroth Adelsohns uttalanden illustrerar på ett utmärkt sätt den polarisering som finns i debatten om svenska mediers rapportering om migration och om invandringspolitik. Vid den ena ytterlighetspolen – med den främlingsfientliga sajten ”Avpixlat” som en huvudaktör – sprids bilden av svenska massmedier som konsekvent och målmedvetet döljer de problem och hot som påstås följa med ökad invandring. Problemen kan röra ökad brottslighet, kvinnoförtryck eller höga ekonomiska kostnader. Skälen till att medierna ger en så förljugen bild av invandringens negativa sidor påstås vara att journalister oftare än andra sympatiserar med de rödgröna partierna, alternativt att journalisterna skräms till tystnad av redaktionsledningar med rödgröna sympatier.

Vid den andra polen ges i stället en bild av att svenska medier i sin rapportering om migration och invandring ger en bild av kris och hot mot Sverige. Medierna påstås gulla med Sverigedemokraterna genom att bjuda in dem till varje debatt som behandlar flyktingpolitiken och för att inte tillräckligt kritiskt granska partiets verksamhet. Orsaken till denna skevhet i bevakningen skulle vara medielogikens räckvidd (fokus på hot och dåliga nyheter) och en osäkerhet över hur man utifrån journalistikens grundregler om saklighet och opartiskhet bevakar ett parti som av många uppfattas som rasistiskt eller till och med fascistiskt.

I april 2016 publicerade Dagens Nyheter en undersökning från Ipsos där 75 procent av de tillfrågade sade sig ha stort förtroende för Sveriges Television, 73 procent sade sig ha stort förtroende för Sveriges Radio och 50 procent sade sig ha stort förtroende för Dagens Nyheter. Endast 4 procent sade sig ha stort förtroende för hatsajten Avpixlat. Det är svårt att tolka resultaten på annat sätt än att Avpixlat inte förmått utmana traditionella medier med avseende på förtroende. Resultaten stämmer också väl överens med vad vi redan vet från valundersökningar och från Medieakademin – medborgarnas förtroende för public service och för morgontidningar hävdar sig bra i förhållande till medborgarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner. Samtidigt vet vi genom mätningar från SOM-institutet att upp till 60 procent av de tillfrågade anser att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring. Men i så fall är det bristande förtroendet inte tillräckligt starkt för att påverka grundförtroendet för Sveriges Television, Sveriges Radio eller Dagens Nyheter. Det skulle också vara intressant att se resultaten från frågor som till exempel ”Anser du att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med dagens tonårskultur, industrins klimatpåverkan eller bankernas vinstmarginaler?”. Frågan tenderar att mäta två fenomen samtidigt: misstro till medierapportering om ett fenomen och uppfattning om fenomenet i sig. De som är mest negativa till flyktingmottagning är också mest misstänksamma mot medierapporteringen.

Debatten om medierapporteringen kring migration, invandring och flyktingmottagning blir ofta engagerad och väcker starka känslor. Jag märker själv att när jag skriver något på min blogg om traditionella vänster-högerfrågor (till exempel skatter, löner, den offentliga sektorns storlek) så får jag inte alls lika många läsare eller lika många kommentarer som jag får om jag skriver om asyl- och flyktingpolitik. Varför väcker dessa frågor så starkt engagemang?

På senare år talas det allt oftare om att den minskade polariseringen längs vänster-högerskalan har ersatts av en ökad betydelse för en frihetlig-auktoritär åsiktsdimension i svensk politik. Den frihetlig-auktoritära dimensionen kallas också för GAL-TAN-dimensionen, där GAL står för Grön-Alternativ-Liberal (Green-Alternative-Libertarian) och där TAN står för Tradition-Auktoritär-Nationalistisk (Tradition-Authoritarian-Nationalist). Dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Bland de politiska sakfrågor som brukar förknippas med den frihetlig/auktoritära dimensionen återfinns flykting- och invandringspolitik, feminism/ jämställdhet, miljö/hållbar utveckling, försvarsfrågor och frågor kring brott och straff. Längs denna dimension har Sverigedemokraterna länge positionerat sig närmast den auktoritära polen, de övriga sju partierna har i varierande utsträckning positionerat sig närmare den frihetliga polen.

Det råder osäkerhet om huruvida vänster-högerdimensionen genom industrisamhällets utfasning är på varaktig nedgång eller om den och GAL-TAN-dimensionen på sikt kommer att gå ihop. Det vi vet är att vi i dag lever i en individualiserad tid där frågor kring identitet, livsstil och rättigheter tenderar att prägla debatten.

Hur faller då mediernas rapportering om flyktingar och migration ut i förhållande till de båda motpoler som skisserades ovan? I studien ”Ordval som avgör. En undersökning av dagstidningarnas avhumaniserande retorik av flyktingar” (Fotnot 1) granskas nyhetsrapporteringen kring flyktingar i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet under två veckor i november 2015. Författarna visar hur flyktingsituationen beskrivs som ett ”hot” eller som ett uttryck för något ”främmande”, till exempel genom att kopplas ihop med terroraktioner: ”Terrordåden i Paris, i kombination med flyktingkrisen, kan därmed innebära slutet på Schengen och passfriheten i EU”. (Fotnot 2) Eller: ”I början av oktober uppgav TT att antalet misstänkta terrorister och spioner som anländer till Sverige ökat dramatiskt i samband med flyktingkrisen.” (Fotnot 3)

Rapporten visar också hur flyktingsituationen avhumaniseras genom att gestaltas i termer av ”strömmar” och ”flöden” som måste ”kontrolleras”, som till exempel ”kontrollera migrantströmmarna” (Fotnot 4) och ”Vi har inte kontroll över vilka som kommit in i landet och varför”. (Fotnot 5) Eller ”Flyktingarna strömmar in i landet och det syns inga tecken på att de asylsökande skulle bli färre.” (Fotnot 6) Migranter som ”främmande” åskådliggörs genom följande citat (från flyktingläger på den grekiska ön Lesbos): ”Fem andra män med aggressiva röster i svarta skinnjackor vrålar på arabiska att folk måste sätta sig, vevar med armarna och allt känns förvirrat och aggressivt.” (Fotnot 7)

Studien ger således flera exempel på ett avhumaniserat ordval i nyhetsrapporteringen och på hur flyktingfrågan förknippas med terrorism och främlingskap. Däremot gör den naturligtvis inga anspråk på att generalisera till mediebevakningen av flyktingfrågan i sin helhet, hur bevakningen utvecklats över tid eller hur den förhåller sig till mediebevakningen i andra länder. I en intressant studie jämför i stället Johanna Skölling medierapporteringen om flyktingmottagning i svenska Dagens Nyheter och i danska Jyllands-Posten. (Fotnot 8) Resultaten visar att Dagens Nyheter under perioden 2–9 september 2014 publicerar fler nyhetsinslag som är positiva till flyktingmottagning och fler nyhetersinslag som väcker medkänsla med flyktingar än vad Jyllands-Posten gör. Enligt Skölling appellerar Dagens Nyheter till läsarnas känslor till exempel genom intervjuer med människor på flykt: ”Vi tvingades lämna vår dotter”, ”Finns det något hopp för oss” eller ”Är det några som lyssnar till våra protester”. Danska Jyllands-Posten lägger i något större utsträckning fokus på de kostnader som flyktingmottagningen för med sig: ”De mange tusinder migranter, der ventes att søge asyl i Tyskland har tvunget landets regering til at stikke hånden dybt i pengekassen endnu en gang”. (Fotnot 9) Sköllings resultat kan diskuteras i ljuset av att den svenska opinionen är mer positivt inställd till invandring och flyktingmottagning än vad den danska opinionen är. Den svenska flyktingpolitiken var också åtminstone fram till november 2015 betydligt mer generös än dansk flyktingpolitik.

Resultaten pekar således åt lite olika håll. Det är inte så konstigt. De studier som genomförts är begränsade och det finns inget självklart facit över hur nyhetsrapporteringen bör bedrivas. Hur skall medierna kombinera grundläggande journalistiska nyhetsrapporteringsprinciper om opartiskhet och saklighet med ett värnande av demokratins principer i frågor om asylrätt, humanitära värden och främlingsfientliga eller rasistiska politiska partier?

Ett exempel på hur man inte skall göra stod redaktionsledningen för SVT Agenda för i oktober 2012 när man i samband med en partiledardebatt formulerade frågan Hur mycket invandring tål Sverige? Frågeformuleringen vilade på förutsättningen att invandring är en belastning. Det är svårt att tänka sig något annat politikområde där frågan skulle ha ställts på motsvarande sätt. Så vore till exempel Hur mycket jämställdhet tål Sverige? en otänkbar fråga. Eller Hur mycket klimatåtgärder tål Sverige?

Ledningen för Agenda försvarade sig med att frågan var tillspetsad och kunde besvaras på många vis, ”Hur mycket som helst! Ingen alls! Eller allt däremellan…”. Men poängen är ju inte att frågan kan ha många olika svar. Poängen är att frågan ställs på ett sätt där det tas för givet att invandring är något negativt (”tål”) och därigenom utgår från det som skulle bevisas. Genom att kopiera Sverigedemokraternas språkbruk och problemuppfattning abdikerade Agenda från sitt journalistiska ansvar och bidrog aktivt till att flytta fram Sverigedemokraternas position i samhällsdebatten.

Länge föreföll det som att svenska medier drogs med dåligt samvete för sitt sätt att bevaka Sverigedemokraterna och flyktingpolitiken. Sverigedemokraterna uppfattades som en sorts ”underdog”, eftersom partiet var impopulärt och övriga partier vägrade samarbeta med dem. Men medierna skall bevaka och kritiskt granska Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar och kritiskt granskar andra partier. Inte anamma deras språkbruk eller låta Sverigedemokraternas verklighetsuppfattning styra frågeställningarna.

Sammanfattningsvis är mitt intryck att nyhetsrapporteringen i svenska medier om migration och flyktingmottagning i alltför stor utsträckning präglats av katastrofjournalistik. Situationen i till exempel Syrien och för de människor som flyr krigets fasor kan naturligtvis på goda grunder beskrivas som en katastrof. Men när katastroftänkandet överförs även till Sverige och till svensk flyktingmottagning går det fel. Vedermödorna för enskilda människor på flykt kommer i skymundan för de ansträngningar som det svenska mottagningssystemet hade att hantera. Jag välkomnar forskningsinsatser som belyser nyhetsrapporteringen i samband med svensk flyktingmottagning under senare år.

Det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios programregler om opartiskhet och denna spänning har förstärkts genom Sverigedemokraternas framgångar i opinionen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna ”inte tar ställning” i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio.

Opartiskheten är inget enkelt begrepp. De allra flesta sluter intuitivt upp bakom formuleringen att nyhetsrapportering skall vara opartisk. Men i debatten menar vi oftast väldigt olika saker när vi talar om opartiskhet. Därigenom reduceras begreppet opartiskhet till ett mantra, ett uttryck som ständigt upprepas men sällan eller aldrig ifrågasätts.

Digitaliseringen och framväxten av sociala medier utmanar normen om den opartiska journalistiken. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Mångfalden i nyhetsrapporteringen gör opartiskheten mindre efterfrågad. Och vad är en ”opartisk” rapportering i dag? Jo, en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – menade till exempel medieforskaren Jay Rosen från New York University i the Economist för en tid sedan. I stället lyfts transparensen – genomsynligheten – fram som vår tids objektivitet. I vårt digitaliserade, individualiserade och subjektiviserade samhälle med ett helt nytt medielandskap kommer objektivitetsprincipen att lägga en starkare tyngdpunkt på transparens och mångfald, och mindre på en strävan efter att ”inte ta ställning”.

Så medierna borde våga problematisera sin egen användning av begreppet ”opartiskhet” och öppna upp för en bredare diskussion om vad som är ”objektivitet” i vår tid. Det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet. Ulf Adelsohn får gärna fortsätta att berätta sina minnesbilder i Sveriges Radio, även om de inte stämmer med verkligheten. Om tillräckligt många andra röster hörs, kommer sanningen ändå att komma fram.

Ulf Bjereld

Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Fotnoter:

1) Sirin Kara & Torsten Kjellgren, Tankesmedjan Tiden. Analys nr 1, 2016.

2) Dagens Nyheter 21 november 2015.

3) Svenska Dagbladet 17 november 2015.

4) Aftonbladet 12 november 2015.

5) Expressen 12 november 2015.

6) Aftonbladet 19 november 2015.

7) Svenska Dagbladet 12 november 2015.

8) Johanna Skölling, (2016) ”Flyktingkrisen” En jämförande studie av svensk och dansk medierapportering om flyktingmottagning. Examensarbete i statsvetenskap. Statsvetenskapliga institutionen. Göteborgs universitet.

9) Skölling (2016) s 21.